Syftet med uppsatsen är att undersöka på vilket sätt en världsarvsutnämning påverkar den fysiska planeringen. Detta görs genom en komparation mellan världsarven i Falun, Karlskrona och Visby. Intervjuer har gjorts med tjänste­ män inom kommun, länsstyrelse och länsmuseum. Utifrån ett teoretiskt perspektiv diskuteras hur olika aktörer i anslutning till världsarven ser på formandet av dessa. Teorin fungerar som hjälp för att analysera och sortera, samt att tydliggöra de olika inriktningar som förekommer i de tre exemplen. Vid en första anblick kan kulturarv och världsarv verka självklart, enkelt och okomplicerat. Delar av städer och platser bevaras för framtida generationer för att hjälpa dem att minnas det liv som vi idag lever. Forskningen visar dock på motsatsen genom att peka på problem och svårigheter till följd av det arbetet. Kulturarvet skapas med olika syften där aktörer bakom konstruktionen kan ha olika motiv för att framställa det på ett visst sätt. Forskningen visar att det finns bevarandeaktörer som vill välja ut delar av historien. För dem är autenticitet viktigast och det som ska bevaras för framtida generationer. Vidare finns turismaktörer som vill använda kulturarvet och anpassa det till dagens behov. Dessa har ekonomiska intressen och vill förena kulturarvet och besöksnäringen. Det finns ingen gemensam lagstiftning för världsarven, men väl en mora­l­isk gemenskap. Normalt finns världsarven redan bland de kulturarv och platser som har bedömts som nationellt viktiga och som sedan tidigare har skydd genom t.ex. riksintresse och byggnadsminnen. Regelverket pekar mot att bevara, men exakt hur det ska gå till framgår inte. Regionalt och framför allt lokalt är det öppet för aktörer att tolka om, hur och vad som bör göras i syfte att bevara kulturmiljön och skydda världsarven. Om det finns intressenter på lokalnivå som förespråkar ny och utmanande arkitektur utan några rikt­linjer kan aktörerna trots lagstiftning, med bevarandeintentioner, få igenom sin vilja. Finns det däremot starka röster bland bevarandeaktörerna för att nya bygg­nader ska under­ ordnas befintliga byggnader finns det lika goda förutsätt­ningar för det. I Falun finns det inte några riktlinjer för ny bebyggelse men inte heller någon större frihet i utformningen. Kommunen har strängare syn på nya inslag och ambitionsnivån i planeringen sägs vara högre än innan världsarvsutnämning­en, varför det blir svårare att ändra och bygga nytt. Kontinuitet i bebyggelsen är viktigt. Det framkommer att karaktären i världsarvet ska finnas kvar för att styra utformningen av nytt. Åsikterna om hur nytt ska utformas går isär i Karlskrona och intervjuerna antyder en motsättning i förhållningssättet till kulturarvet. Kommunen är förespråkare för en friare tolkning och har ett öppet förhållningssätt till nya inslag medan bevarandeaktörerna har en restriktiv hållning. I Visby arbetar kommunen med en detaljplan med tillhörande byggnads-ordning där förutsättningarna för vad som får och inte får göras finns beskri­vet. Samtliga förändringar vägs mot kulturvärdena. Av uppsatsens resultat framgår att det inte är lagstiftning eller bevarande-aktörer som har den största makten för hur planeringen fungerar. Det är snarare när bevarandeaktörer, ekonomiska och turisminriktade intressenter möts i allianser som saker kan hända. Aktörer inom turism-, näringslivs- och kulturarvssektorn i Falun och i Visby arbetar tillsammans mot gemensamma mål. För Faluns del handlar det om att de tillsammans vill göra världsarvet till ett besöksmål i världsklass. För Visbys del är det kanske inte lika tydligt men näringsliv och bevarandeaktörer tycks tillsammans utgöra en stark allians. Dessa har möjlighet att påverka både politiskt och ekonomiskt genom de nätverk som finns där. Ytterligare resultat från uppsatsen pekar på att denna typ av allians inte finns i Karlskrona.