This Masters thesis work describes a comparison between two different methods for estimation of the down channel (base station to mobile subscriber) in Wide-band Code Division Multiple Access (WCDMA). The first estimation method, Optimal Feed-forward Channel Estimation (OFCE), is a conventional method that bases the estimates on data that is known to both sender and receiver, so called pilots. The second method, Decision Directed Channel Estimation (DDCE), is an elaboration of OFCE. It also uses user data for estimation. Simulations show that DDCE, in comparison to OFCE, does not attain an improvement in signal-to-noise-ratio (SNR) for high bit error rates (BER). An improvement is only seen when the BER becomes much lower than what is common in real situations. In conclusion DDCE is complicated, involves many mathematical operations and gives insignificant improvement of SNR when BER takes common values. It is legitimate to question if it is possible to use the method in a real mobile phone system.

Examensarbetets syfte är att jämföra två metoder för estimering av framkanalen (basstation till mobiltelefon) i Wideband Code Division Multiple Access (WCDMA). Den första estimeringsmetoden, Optimal Feedforward Channel Estimation (OFCE), är en konventionell estimeringsmetod som baserar estimaten på för sändare och mottagare känd information, så kallade piloter. Den andra metoden, Decision Directed Channel Estimation (DDCE), är en vidareutveckling av OFCE. Den är besluts\-åter\-kopplad och använder även användardata vid estimeringen. Genom simuleringar kan man dra slutsatsen att DDCE, i jämförelse med OFCE, inte tillåter en minskning i signal-brus-förhållandet (SNR) då bitfelssannolikheten (BER) är stor. En förbättring går att mäta först vid mycket lägre BER än vad som är normalt i verkliga sammanhang. Slutsatsen blir att DDCE är komplex, väldigt beräkningskrävande, och ger liten förbättring på SNR vid normala BER, vilket gör det befogat att fråga sig om det är möjligt att använda metoden i ett mobiltelefonisystem.