Planeringsideal har tillsammans med andra faktorer, som ekonomiska, (lokal)politiska och juridiska, påverkat utformningen av våra städer. Rapporten tar upp de ideal eller doktriner som kan sägas ha funnits under den moderna epoken från 1850 och framåt, vilka jag kallar ”regularismen”, ”trädgårdsstaden”, ”funktionalismen” och ”efter funktionalismen”. Denna teoretiska bakgrund diskuteras sedan, med hjälp av inventering på plats, planhandlingar och intervju med kommunen dels mot två utbyggda områden i Umeå (Tomtebo och Carlslid), dels mot de ambitioner kommunen har idag för ett planområde mitt emellan dessa två. Det är naturligtvis svårt att påstå att ett visst ideal har styrt utformningen av Tomtebo och Carlslid, eller styr utformningen för det område som står i begrepp att bebyggas. Däremot tycker jag att man i områdenas utformning och med hjälp av planhandlingar kan utläsa strömningar och tendenser i stadsbyggandet. De två första områdenas utformning har varit reaktioner mot det funktionalistiska idealet. Carlslids organiska mönster fick stå i kontrast till de rationella villamattorna som dök upp i mitten av 1970-talet. Tomtebo i sin tur manifesterade sin reaktion mot funktionalismen genom att återgå till en planform som var inspirerad av stenstaden istället för att använda sig av en fri husplacering. Även de ambitioner kommunen uttrycker idag är influerade av den täta sten- eller kvartersstaden. Avslutningsvis har jag också fört en diskussion kring användandet av modeller, eller schabloner, i stadsbyggandet. En del ideal kan sägas uppvisa en klar uppfattning till hur bebyggelsemönster ska se ut under en viss tidsperiod – det har en uppsättning av ideala modeller som ska påföras platsen. Det regularistiska idealet kan tas som exempel, vilket hade ett antal idealplaner som applicerades okritiskt på flera håll i landet (som den Edelsvärdska idealplanen och de finska mönsterplanerna). Ett annat exempel är villamattorna på 1970-talet som med modulelement och utan anpassning ”slängdes ut” på åkrar. Det som kännetecknar dem, är att de har en dålig anpassningsförmåga till hur omgivningen ser ut. Min slutsats som jag drar av detta, är att planerare och arkitekter kan inspireras av men inte okritiskt bör reproducera en modell för ett visst bebyggelsemönster eller kvarterstyp. Jag kan i dagens stadsbyggande se indikationer på att ”den täta kvartersstaden” börjar bli till just en sådan schablon.