I följande arbete undersöks förståelsen av kulturarv i stadsförnyelse. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur lokala och globala uppfattningar av kulturarv styr och samspelar med utvecklingen av städer samt bygga upp en förståelse för hur kulturmiljöer och narrativ tolkas och tillämpas när stadens förnyas. Detta gjordes genom en fallstudie av Habana Vieja, den historiska stadskärnan i Havanna. Avgränsningen till Habana Vieja som fall grundade sig i dess position som världsarvsstad med ett kolonialt förflutet och dess pågående stadsutveckling, där UNESCO agerar som global aktör.Arbetets teoretiska ramverk grundades i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Synen på kunskap, berättelser och platser förklaras som socialt konstruerade, vilket gjorde att kulturarven kunde analyseras och förstås utifrån dess specifika kontext. Tolkningar av Habana Viejas kulturarv analyserades genom både tid, plats och narrativ för att en förståelse för dess sammanhang skulle utrönas. Kvalitativa metoder valdes för att jag skulle kunna tolka och analysera datainsamlingen i den sociala verklighet som den befann sig i. Fältarbetet i Habana Vieja gav en direkt insyn i hur kulturarven samspelar med stadsutvecklingen medan analysen av myndighetsdokument presenterade den bild som aktörerna ville ge utåt. Utifrån de premisserna analyserades fallet Habana Vieja utifrån övergripande och platsspecifika nivåer för att kunna både bredda och fördjupa förståelsen för kulturarvets roll i stadsförnyelsen. Analysen påvisade att kulturarven i Habana Vieja integreras i stadsförnyelsen. Kulturarven förklaras som historiska men de bedöms efter sin relation till nutiden. Kulturarvens primära användningsområde är sammanlänkat med synen på kulturarv som resurser för att legitimera framtida stadsutveckling, snarare än bärare av ett arv. UNESCOs globala beskyddande av kulturarv verkar vidare påverka sociala, ekonomiska och planeringsrelaterade aspekter i Habana Vieja.