Havsplanering sker på både nationell och kommunal nivå och båda planeringsnivåer strävar mot målet hållbar utveckling. Kommuner och stat planerar samma havsområde varför det är önskvärt att planeringen stämmer överens. Uppsatsens syfte är att därför att undersöka hur hållbarhet konstrueras på de två planeringsnivåerna och om det finns förutsättningar för överensstämmelse.   

Genom en fallstudie studeras fallen Kristianstads kommuns havsområde och Norra Bohusläns kommuners havsområde. Dessa kommuners havsområden omfattas av såväl kommunala som nationella havsplaner. De nationella planerna har tagits fram av den statliga myndigheten Havs- och vattenmyndigheten. Dokumentstudier och semistrukturerade intervjuer genomförs för att ta reda på hur hållbarhet konstrueras.   

Resultatet är att hållbarhet innebär att havet måste bevaras, men också användas. Hållbarhet innebär att använda havets resurser men att göra det försiktigt och att bevara naturen. På den nationella nivån syns ett något större fokus på bevarande. Detta utgör den största skillnaden i synsätt på de två planeringsnivåerna. Gällande de kunskapssyner som ligger bakom så är den nationella nivån influerad av såväl planparadigmet som miljöparadigmet. Det går inte att avgöra vilket paradigm som dominerar. På den kommunala nivån dominerar planparadigmet. Avvägningar mellan olika intressen är mycket centralt på båda nivåer och konstruktionerna av hållbarhet är likartade på de två nivåerna. Det finns förutsättningar för överensstämmelse.