Att människor ska mötas och att det ska skapas mötesplatser, identifieras som ett ofta använt argument i dagens fysiska planering. Anledningen till att människor ska mötas härleds till att det leder till trygghet och tolerans, samt att människor vill känna närhet till andra. Denna uppsats undersöker den sociala interaktionen som formuleras inom fysiska planering, alltså: vilka möten är det tänkt att uppstå mellan människor i staden, enligt kommunala fysiska planeringsdokument. Uppsatsen undersöker även hur social interaktion har behandlats i olika tidigare stadsbyggnadsideal och jämför detta med det rådande stadsbyggnadsidealet.

Sociologen Georg Simmel har behandlat ämnet social interaktion och det är härifrån som uppsatsen tar sin teoretiska utgångspunkt. Simmel beskriver olika former av social interaktion, vilket betyder att människor träffas för olika anledningar och syften. Det är med dessa former som uppsatsens fall analyseras, för att få reda på vilka möten som formuleras inom fysisk planering. Uppsatsens fall är stadsbyggnadsprojektet Älvstaden i Göteborg. Älvstaden har valts, då fallet anses vara ett talande exempel för den rådande stadsplaneringssituationen. För Älvstaden har det utförts en diskursanalys över dokument, så att uppsatsens frågeställningar besvaras.