I det här arbetet behandlas ämnet social hållbarhet inom ramen av stadsbyggnadskonceptet förtätning. Förtätning har blivit en internationell förespråkad planeringsstrategi för att hantera dagens pågående urbanisering och för att i längden kunna främja en hållbar utveckling. Så är även förtätning en central metod inom den fysiska planeringen för svenska storstadskommuner. Vad gäller den hållbara utvecklingen börjar allt mer fokus ligga på den sociala hållbarheten, även inom fysisk planering. I den här studien beskrivs ett perspektiv på vad den fysiska planeringen har för möjlighet att arbeta för en förbättrad social hållbarhet med bakgrund i vad som sägs i forskning. Forskningens perspektiv i frågan jämförs med de sociala förbättringar som planerare tillskriver den täta staden för att på så sätt belysa planerares förhållningssätt till den täta stadsstrukturens möjligheter och begränsningar att verka för social hållbarhet.

Uppsatsen syftar därmed till att granska planerares uppfattning om den sociala hållbarheten i förhållande till stadsbyggnadskonceptet förtätning i den kommunala fysiska planeringen för att därigenom kunna dra slutsatser om, och i så fall förklara hur, förtätning av städer kan bidra till en positiv utveckling av den sociala hållbarheten. Som utgångspunkt för studien används ett teoretiskt perspektiv som grundar sig på vad forskningen säger om vad social hållbarhet är och hur det är kopplat till förtätning. Den teoretiska bakgrunden utgör sedan referensram för undersökningen av empirin. För arbetet har Malmö stad valts som empiriskt studieobjekt där en kvalitativ innehållsanalys används som metod för att undersöka de kommunala planeringsdokumenten. Malmö stad är en kommun som i sina planeringsdokument explicit skriver att förtätning är en av deras övergripande stadsbyggnadsstrategier vilken ska tillämpas i deras arbete mot en hållbar stadsutveckling. Malmö är en stad med både en stor förväntad befolkningstillväxt och en stad som beskriver sig ha stora utmaningar med den sociala hållbarheten, till exempel vad gäller integration. I den meningen är därför Malmö ett intressant exempel att undersöka för den här studien. I arbetets avslutande del jämförs kunskapen från teorin med resultaten från den empiriska undersökningen, det vill säga vad som framkommer av praktiken från kommunen, för att kunna dra slutsatser om planerares syn på den sociala hållbarheten och dess koppling till stadsbyggnadskonceptet förtätning.

Resultatet av arbetet har visat på att planerare i sina dokument framställer förtätning som en planeringsstrategi som övervägande kan bidra till positiva effekter för den sociala hållbarheten, trots att det enligt forskning inte finns några entydiga bevis för att en tät stad är socialt fördelaktig. Det går därför att vara kritisk till vad planerarna har för förhållningsätt till hur de anser att en fysiskt tätare stad i praktiken ska kunna bidra till en förbättrad social hållbarhet i Malmö. Ett samhälles mjuka strukturer ses trots allt som mest avgörande och betydande för den sociala utvecklingen, varför en tydligare koppling mellan sociala aspekter och fysisk planering är en önskvärd riktning för att kunna närma sig sociala utmaningar även inom den fysiska planeringen.