Studien av en ”förändrad” och ”starkare” kommunal översiktsplanering har sin bakgrund i en uppmålad problembild kring ett genomförande eller implementerande av den kommunala översiktsplanen – i ”glappet” mellan översiktsplanen och detaljplanen – samt i de högst påtagliga planpolitiska diskussioner som förs kring en starkare översiktsplanering. Vidare visar forskningsöversikten på hur den svenska planeringen har stått under ett antal större förändringar. Den översiktliga planeringen har gått från att vara styrande till att bli alltmer flexibel och inte minst strategisk. Förändringar i planpolitiken men också i planeringspraktiken har bland annat lett till att en uppsjö av olika planeringsinstrument har använts inom den svenska långsiktiga översiktsplaneringen. Nu i dagarna tycks emellertid planformerna stå under nya omförhandlingar. En akademisk debatt – utifrån olika planeringsteorier – har samtidigt ägt rum. Synen på vad planering är och vad det bör vara har diskuterats flitigt sedan tiden efter andra världskriget. En särskilt aktiv akademisk debatt har resulterat i en mängd olika teoretiska perspektiv på frågan. Frågan är följaktligen vilka planeringsteorier som kan härledas till den svenska planeringen idag? Uppsatsen syftar till att undersöka vad de nuvarande tendenserna till en förändrad och starkare översiktsplanering är uttryck för samt vad det är för typ av planering som numera efterfrågas i den kommunala planeringen.

Den empiri som studeras baseras på intervjuer med tjänstemän vilka arbetar med översikts- och detaljplanering. Studiens fokus ligger på hur planerare upplever sin verksamhet. Analysen bygger på ett analytiskt ramverk med etablerade planeringsteorier kombinerat med teoretiska begrepp som rör faktiska planer samt olika syner på deras genomförande. Analysen visar på att den rationella planeringen är fortsatt starkt gällande trots att inslag av både den kommunikativa och strategiska planeringen kan identifieras i kommunernas översiktsplanering. Ett implementeringsproblem – sett utifrån ett glapp mellan de olika planformerna – ses dock inte av tjänstemännen. De betonar särskilt tidsaspekten och att planerna fyller olika funktioner med sina olika detaljeringsgrader. Tydlighet står mot aktualitet.

Större förändringar i kommunernas översiktsplanering kan inte konstateras utifrån denna studie. I jämförelse med den historiska bakgrunden kan likväl utökade medborgardialoger, en utvecklad digital teknik och en strävan efter en rullande planering ses som nya inslag. En starkare översiktsplanering kan inte heller konstateras. De kommunala tjänstemännen var tydliga med att de inte ville se en starkare översiktsplanering på bekostnad av den efterföljande detaljplaneringen. Kommunerna förefaller snarare sträva efter en ökad flexibilitet inom översiktsplaneringen samtidigt som lagstiftarna strävar efter att göra den mer styrande. En parallell kan här göras till 1947 års plansystem som präglades av två motstridiga diskurser – behovet av både styrning och flexibilitet. Bebyggelsen skulle styras planenligt med bindande planer samtidigt som den långsiktiga planeringen skulle vara anpassningsbar till den utveckling som inte kunde styras. Frågor kring styrning och flexibilitet är alltjämt närvarande. Planeringspraktiken och planpolitiken tycks följaktligen dra åt olika håll. Vart den svenska planeringen är på väg återstår därför att se.