Den här uppsatsen antar en kritisk ansats med ambitionen att synliggöra maktförhållanden som formar den offentliga planeringen. I uppsatsen konstrueras en kritisk-teoretisk modell som beskriver hur simultant interna/implicita och externa/explicita ’maktdynamiker’ kopplat till ’rationalitet’ opererar genom ’planeringsföreställningar’. Den kritisk-teoretiska modellen förenar två forskningsfält; ’planeringsföreställningar’ och ’rationalitet-makt-relationer’ i syfte att analysera hur ’maktdynamiker’ opererar inom offentlig planering.

’Maktdynamiker’ beskriver övergripande nätverk av makt som yttrar sig på olika skalnivåer genom att individer och grupper ansluter sig till dem. Maktdynamiker är överlappande, motstridiga, beständiga och föränderliga maktstrukturer. Subjektets agerande är involverat i maktdynamiker som både påverkar och påverkas av agerandet och producerar samhälleliga effekter. ’Rationalitet-makt-relationer’ exemplifieras bland annat av kunskapsanspråk, sanningsanspråk, legitimering av processer och politisk koncensus som stabiliserar maktrelationer. Rationalitet-makt-relationer kan både medvetet och omedvetet maskera prioriteringar och maktutövande som ’självklarheter’ vilket gör att de sällan är föremål för öppna konflikter. Trots det har rationalitet-makt-relationer stor betydelse inom demokratiska organisationer och planering. ’Planeringsföreställningar’ utgör planeringens idémässiga förutsättningar och analyseras som det sätt den offentliga planeringen föreställt möjligheten att styra stadsutvecklingen. Sådana föreställningar utgör planeringens möjligheter och begränsningar samtidigt som föreställningarna påverkas av försöken att planera. Planeringsföreställningar härleds till rationalitet utifrån en grundläggande uppfattning om att planering syftar till att styra och påverka samhällsutvecklingen med hjälp av förnuftet – vilket i sig är en rationalitet-makt-relation oavsett problemformulering och övrigt innehåll. Sammantaget beskriver uppsatsens kritisk-teoretiska modell planeringens och rationalitetens omedelbara relation varandra och till makt.

Analysen involveras i de rationalitet-makt-relationer som formar den offentliga översiktsplaneringen där en exemplifierande fallstudie utgör uppsatsens empiriska kontext. Fallet är intressant dels eftersom lagen ger stora friheter i hur översiktsplanering används. Friheten kan innebära att planeringsföreställningar hos nyckelaktörer inom översiktsplaneringen får stort inflytande över översiktsplaneringens form och innehåll. Analysen visar inte bara hur planeringsföreställningar varierar mellan individer utifrån ambivalensen i och med det tillsynes omöjliga uppdraget att ordna samhället med förnuftet. Planeringsföreställningar kan också variera beroende på vilka övergripande maktdynamiker de relateras till. Analysen är en successivt framvuxen konstruktion av tre ’kritiska belysningar’ där planeringsföreställningar analyseras i förhållande till ’den egna organisationen’, ’marknaden’ respektive ’medborgare’ (samtliga i obestämd, dynamisk och multipel ’form’). I relation till medborgare, politik och andra förvaltningar framhålls planeringssubjektet som autonomt och översiktsplanen legitimeras som ett ’kunskapsanspråk’ eller ’sanningsanspråk’ om stadens utveckling. Rationaliteter i förhållande till dessa föreställningar lägger fokus på bostadsproduktionen och att processerna ska kunna fortgå. Andra förvaltningar ska följa översiktsplanen och medborgare ska få en förståelse för att staden växer. I förhållande till marknaden är föreställningar om möjligheten att styra stadsutvecklingen mer flexibla och anpassningsbenägna då marknaden ses som den ’sanning’ planeringen har att förhålla sig till. Marknadens ’realism’ ska implementeras också för att stärka översiktsplanens ställning. På det sättet beskrivs hur översiktsplaneringen upprätthåller och stabiliserar maktförhållanden utifrån rationalitet-makt-relationer till förmån för bostadsproduktionen.