De senaste decenniernas förskjutning mot governance har gjort samhällsplaneringen alltmer komplex och fler aktörer har tagit plats i planeringen. De viljor och ideal som dessa aktörer har kommer till uttryck bland annat genom språkbruket i arkitekttävlingar, ett språkbruk som innehåller många metaforer. Ett flertal studier har kunnat påvisa metaforernas påverkanskraft på mänskliga resonemang - genom att tala om världen på ett särskilt sätt kan metaforerna legitimera vissa handlingar och världsbilder och samtidigt osynliggöra andra.

I syfte att synliggöra det språkbruk som präglar samtida arkitekttävlingar ämnar den här uppsatsen att besvara två frågor: vilka begreppsliga metaforer används i samtida svenska arkitekttävlingar för stadsdelar? samt vilka problem, åtgärder och aktörer legitimeras av bruket av metaforer i arkitekttävlingarna? Genom att anlägga ett perspektiv från den kognitiva lingvistiken och utföra en metaforanalys på språkbruket i fem olika arkitekttävlingar för stadsdelar upptäcker den här studien att metaforerna som används i samtida tävlingar visar en stor bredd av dels teman och ämnen och dels åtgärder och aktörer som legitimeras i tävlingarna. Metaforerna representerar både levande och icke-levande domäner, både vardagsnära och mer branschspecifika. De teman som kan skönjas är: den biologiska staden, staden som kultur och media, att driva staden som ett företag, staden som svärd och sköld, staden som egendom, när staden blir sin motsats, den mekaniska staden, staden som håller ihop och staden som ännu inte finns. Det finns tendenser i materialet att icke-levande ting tillskrivs en agens som de i bokstavlig mening inte kan ha och att flera av de åtgärder som legitimeras i materialet har en tydlig geografisk profil där vissa platser i staden premieras framför andra.