Att arbeta med storskaliga stadsutvecklingsprojekt, även kallade megaprojekt har blivit allt vanligare världen över. Anledningen till att fler megaprojekt påbörjas har sin grund i den ökade globaliseringen. Att knyta samman länder och eftersträva ekonomisk tillväxt är således en av megaprojektens målsättningar. Utifrån forskningen verkar projekten vara anpassade främst till större geografiska områden, men planeringen av megaprojekt berör såväl stora som små kommuner. Tillgänglig forskning förefaller till viss del sakna studier för hur kommuner förhåller sig till planeringen av megaprojekt.

I Sverige utgör planeringen av höghastighetsbanan ett megaprojekt och är även en av de största infrastruktursatsningarna som landet har ställts inför. Denna uppsats fokuserar på att studera hur kommuner längs den uttänkta sträckningen hanterar de krav som planeringen av höghastighetsbanan ställer på utpekade stationsområden. De utvalda kommunerna för studien är Tranås samt Trosa kommun. Studien undersöker kommunernas föreställningar och förhållningssätt till planeringen av ett storskaligt stadsutvecklingsprojekt.Uppsatsens utgångspunkt har således inneburit att studera megaprojekt i svensk kommunal kontext. Studien grundar sig på olika planeringsteorier och olika sätt att styra samhället. Den rationella planeringsteorin samt pragmatismen har använts för att förklara hur kommunerna förbereder sig och hanterar de uppsatta kraven. Vidare bygger studien på en tredje teoretisk utgångspunkt, governance, vilket har använts för att studera hur samverkansformerna förefaller vara i planeringsprocessen.

Studien visar på en nyanserad bild av planeringsprocessen som skett i Tranås och Trosa kommun. Det går i och med det inte entydigt fastställa att processerna har präglats av enbart government eller governance. Istället visar den genomförda studien på en process som inrymmer båda delarna. Studien visar på att staten har en styrande roll och är högst ansvarig för det slutgiltiga beslutsfattandet. Staten eftersträvar ett rationellt och logiskt planeringssätt. Denna top-down styrning visar sig emellertid ge upphov till en viss problemati knär planeringsprocessen befinner sig i ett sådant tidigt stadium. Planeringen av höghastighetsbanan är ett investeringsprojekt, vilket kräver förhandlingar med berörda stationskommuner och regioner. Kommunerna ingår därutöver i nätverk med andra aktörer för att på så sätt kunna stärka sin ställning gentemot staten i olika frågor. Hela idén med Sverigeförhandlingen förutsätter således ett arbete utifrån governance.

Analysen visar även att de berörda kommunerna verkar eftersträva ett rationellt planeringssätt där det föreligger en vilja att planera varje steg i förväg. Studien visar dock att kommunerna har svårt att hantera processen utifrån enbart ett rationellt perspektiv. Planeringen av megaprojekt inrymmer flera okända faktorer och är en del av en komplex process. Den rationella planeringen är av den anledningen inte tillräcklig, utan behov finns av pragmatiska handlingssätt för att hantera processen.

Det går således inte fastslå att planeringsprocessen har utgått från enbart ett rationellt planeringsperspektiv eller utifrån ett pragmatiskt förhållningssätt. Bilden visar istället på att en kombination av dem båda har förekommit. Ett mer pragmatiskt förhållningssätt har varit aktuellt i processens tidiga skede i form av förhandlingar och avtal. Vid dessa sammanhang visar studien på att kommunerna och organisationerna i högre utsträckning tar eget initiativ och driver på processen utifrån sina egna intressen. Den rationella planeringen framträder som starkast när kommunerna arbetar med de vanliga kommunala projekten, vilket kan avse arbetet med översiktsplaner eller detaljplaner och när planeringsprocessen är mer konkret. Det går sammanfattningsvis konstatera att kommunernas planering kännetecknas av en kombinerad arbetsprocess som innefattar både rationella och pragmatiska handlingar, vilka överlappar varandra i olika dimensioner.