Denna uppsats ämnar belysa hur planeringen av land och stad framstår vara ett till synes stabilt system där vissa förhållanden tas för självklarheter. Vidare är syftet att undersöka hur planeringen hanterar områden som faller utanför kategorierna land och stad. Detta med bakgrund av diskussioner om att ”god” planering i samtiden förespråkar täta städer och utveckling av orter i kollektivtrafikstråk – en tanke som bygger på, och legitimeras av, en dikotomi om å ena sidan ett land och å andra sidan en stad vilka ska hållas separerade. Samtidigt erkänns det komplexa och intrikata förhållande som kategorierna har till varandra. Uppsatsen ställer sig således frågorna hur denna dikotomi om land och stad produceras i planeringen, samt hur den kommer till användning.

Studien grundar sig på ett perspektiv om världens beskaffenhet så som aktör-nätverksteorin (ANT) förordar. ANT ser världen som ständiga processer och ett ständigt görande i en värld bestående av både människor och ickemänniskor, aktörer, som alla kan spela roll. Studien får låta uppvisa hur förhållandet mellan aktörer ter sig, och hur en dikotomi produceras och byggs upp. För studien har Linköping kommuns initierade arbete med en ny ytterstadsplan, ett tillägg till deras Översiktsplan för staden Linköping, varit föremål där dokument, miljöer och workshopar i det tidiga samrådsskedet observerats. Ytterstaden befinner sig på gränsen mellan Linköpings innerstad och dess landsbygd. När denna nu är föremål för ett planarbete har vedertagna sanningar om land och stad öppnats upp för diskussion. Detta kan bidra till förståelse för hur planeringen konstruerar och bygger upp kategorierna land och stad och vidare använder dessa som aktörer för att värva ytterstaden till de befintliga planeringsstrukturerna – att planera det som antingen landsbygd eller stad, inte något som faller där emellan.

För att planeringen ska uppträda som ett stabilt system visar det sig att denna behöver alliera sig med ytterligare aktörer för att driva igenom sina agendor. Planeringen är inte i sig en stark kraft utan tillsammans med ytterligare aktörer, som kategorierna land och stad, gränser, tidningsartiklar och översiktsplaner skapas det vi betraktar som ett stabilt system – och vidare till vilken planeringen söker värva nya aktörer, som ytterstaden, för att passa in. Dikotomin mellan land och stad konstrueras i planeringen genom att värva vissa aktörer och etablera dessa i positioner som håller över tid och rum – i översiktsplanekartor och i dokument. På så sätt etableras nya aktörer med vilken förmågan kommer att motivera och legitimera utvecklingsområden som något som faller inom på förhand etablerade kategorier. Uppträder planeringsföremål utanför kategorierna passar planeringen in dem i de redan existerande.