I denna uppsats studeras idén om allmänintresset i den fysiska planeringen. Allmänintresset har setts vara det som legitimerar offentlig planering, som en norm för praktiserande planerare, eller ett sätt att utvärdera planer. Det är även något som förordas i plan- och bygglagstiftningen (PBL). Trots detta är det ett begrepp som är mycket vagt definierat. Detta har lett till diskussioner inom den akademiska plandebatten om begreppet angående dess innehåll men också dess användbarhet. Trots att det har riktats kritik mot begreppet finns det ändå en stark tilltro till begreppet hos aktiva planerare, då det är allmänintresset som motiverar planering som verksamhet.  Uppsatsen handlar om att studera olika syner på allmänintresset, vilka intressen som formuleras som allmänna, och hur det påverkar planeringen.

Uppsatsen är utformad som en fallstudie, där det studerade fallet är en detaljplan för kvarteret Seminariet i Uppsala kommun. Metod för datainsamling är dokumentstudier där detaljplanen, samrådsredogörelse, inkomna yttrande, utlåtanden samt överklaganden ingår. En kvalitativ textanalys har genomförts på detta empiriska material. Det teoretiska perspektivet har formulerats utifrån uppsatsens forskningsöversikt. En övergripande teoretisk dimension har kunnat identifierats samt centrala aspekter utifrån olika förhållningssätt och planeringsideal.

Den genomförda studien i uppsatsen visar att det i praktiken finns skilda uppfattningar mellan olika aktörer om allmänintresset, dess konkreta innehåll men också hur det ska tillgodoses. Kritiska sakägare anser att de representerar en betydande majoritet av uppsalaborna samt deras intressen och därmed allmänintresset. Samtidigt anser kommunen att de kan representera hela kommunen, och intressena inom kommunen då kommunpolitikerna är folkvalda representanter. De kommunala intressena hävdar de är allmänintresset. Dessa olika uppfattningar leder till konflikter i planprocessen, där ena sidan vill se mer direktdemokratiskt inflytande i planprocessen och att konsekvenserna ska bedömas utifrån sakägarnas samlade intressen. Den andra sidan anser att konflikten löses inom politiken, medborgardeltagande är inte direktdemokratisk utan ska förbättra beslutsunderlaget och underlätta implementeringen av planförslaget. De förtroendevalda är demokratisk valda för att kunna ta denna typ av beslut om vad som är bäst för kommunen med detta synsätt.

Beslutsmakten över markanvändningen ligger främst hos de förtroendevalda, planerarna arbetar nära politiken och utåt sett ger de intrycket av att stå för samma ställningstaganden. Konflikten tyder på att det inte finns en gemensam bild över hur planeringen går till, vad medborgarnas möjlighet till inflytande är och vad som anses ingå i allmänintresset i den aktuella lokala kontexten. Studien visar att planerarna verkar ta en relativt konservativ och rationell roll. Detta överensstämmer inte med vad mycket av den forskning på ämnet som finns menar. I en stor del av forskningen framstår det som att den kommunikativa eller den nyliberala diskursen skulle ha fått mycket mer utrymme i planeringen och att dessa skulle ha influerat synen på allmänintresset i en högre utsträckning. Problematiken med det svårhanterliga begreppet underlättas av det som belyses i uppsatsen, nämligen att det finns ett par kritiska principer som kan använda för att förstå underliggande politiska ställningstaganden i formuleringen och hanteringen av allmänintresset.