I många svenska städer så finns det spår av fragmentering, segregation och uppdelning av boendemiljöer. Uppdelningen av den fysiska miljön bidrar då också till en uppdelning av människor. Detta påverkar det sociala samspelet och individens förutsättningar i vardagen då de olika boendemiljöerna har olika placering i staden som helhet och på så sätt existerar de på olika premisser. Fragmentering och uppdelning av boendemiljöer behöver inte alltid vara något negativt då detta också medför vissa positiva sociala aspekter såsom en känsla av samhörighet och gemenskap. Problematiken ligger i individens begränsningar som en rumslig fragmentering kan medföra.

Denna studie undersöker hur den fysiska miljön påverkar möjligheterna till integrering i samhällen med utgångspunkt i två fallstudier av två miljonprogramsområden i Sverige. Fallstudien tolkas utifrån urbanmorfologi och space syntax för att förstå hur stadens utformning och placering av olika samhällsfunktioner påverkar de sociala förutsättningarna. Undersökningen görs också utifrån perspektivet fysisk planering. Undersökningens mål är inte att påverka segregationen utan endast undersöka möjligheterna för individen att ta del av helheten och få större möjligheter till att styra över sitt eget liv. Undersökningen avser alltså att försöka förstå fragmenteringen i stadens uppbyggnad i relation till det sociala samspelet.

Undersökningen påbörjades genom en stor kvalitativ innehållsanalys av flertalet källor som hanterar frågor såsom urbanmorfologi och stadens förutsättningar för socialt samspel. Detta skapar en grund för hur fallstudiens material sedan ska studeras. Båda områdena i fallstudien visar tydliga tecken på att vara utformade efter sin tids planeringsideal. Detta i kombination med flera andra faktorer ger indikationer på varför områdena upplevs som fragmenterade och ej som en del av övriga samhället. Kombinationen med analysen av kartmaterialet och axialkartan visar på barriärer mot övriga delar av städerna samt hur platsen upplevs av individen. Det blir också tydligt att områdena genom sin placering och de funktioner som finns på platsen lätt blir isolerade och att detta då leder till en ökad uppdelning i samhället där olika befolkningsgrupper inte kan mötas. Axialkartan visar också på stora svårigheter att lämna områdena och hur avståndet kan uppfattas som långt trots att det faktiska avståenden inte är speciellt långa.

Undersökningen och rapporten visar slutligen på vikten av att studera detta fenomen om fragmentering kopplat till urbanmorfologi. Detta då vidare forskning inom fältet skulle kunna bidra till att riktlinjer för den fysiska planeringen tas fram som på sikt skulle kunna minska fragmenteringen och skapa möjligheter för individen att färdas fritt i staden. Hela undersökningen visade tydligt vilken effekt den fysiska planeringen kan få för det sociala samspelet i en stad och hur uppdelad den då kan bli.