Våra städer har under de senaste 100 åren till stor del präglats av bilen(Urry, 2004). Bilismen har påverkat allt från den moderna stadsplaneringens utformning, till hur vi konsumerar, våra boendemönster, arbetsmarknadsre- gionernas utbredning och inte minst dagens fossilberoende och utsläpp av växthusgaser. Traditionellt sett har svensk kommunal planering varit inriktad på att försöka tillgodose en prognostiserad ökad efterfrågan på bilresor, och bilen har varit en given parameter att ta hänsyn till i stadsplaneringen.

Vi vet idag att en omställning av transportsektorn är avgörande för uppfyllandet av de klimatpolitiska målen och FN:s 2030-mål. Såväl forskare som praktiker har därför framhävt behovet av att öka andelen energieffektiva transportslag som gång, cykel och kollektivtrafik. Med god vilja kan det här betraktas som framväxten av ett nytt mer hållbart paradigm - som förvisso är omstritt - men som istället lyfter fram vikten av ett mer hållbart resande och en planeringspraktik där den privatägda bilen inte står i fokus.

(...)

I det här kapitlet undersöker vi specifikt vad kommuner experimenterar om inom mobilitetsområdet, och vilka förväntningar som tillskrivs experimenten. Vilket slags samhälle föreställer de sig? Och hur radikalt annorlunda, eller disruptivt, är detta samhälle ur ett hållbarhetsperspektiv?

(från introduktion)