Detta arbete tar avstamp i bilens allt mer problematiserade roll i staden och transportsystemet, dels ur klimatsynpunkt men även som hinder för mer hållbara persontransporter. Stadens utformning har enligt forskning och statliga organ anpassats efter bilens rörlighet istället för människans tillgänglighet. Det uttrycks ett behov av en förändrad planering som frångår den rörlighetsstyrda planeringen och övergår till en tillgänglighetsstyrd planering. Uppsatsen har undersökt hur den kommunala planeringen förhåller sig till persontransporter i översiktsplanering och hur förhållningen till persontransporter har förändrats över tid. Vidare har uppsatsen undersökt huruvida forskning och statliga organs uttryckta behov av en förändring i planeringen för hållbara persontransporter förankrats i kommunernas översiktsplaner. Detta har gjorts genom fallstudier av två svenska kommuner: Västerås stad och Umeå kommun. Det empiriska materialet som har granskats är kommunernas översiktsplaner, dels äldre planer, och dels nu gällande planer. Kvalitativ textanalys har använts för att granska dokumenten och den insamlade empirin har sedan analyserats. Kuhns teori om paradigm och paradigmskiften och Taylors anpassning av teorin för stadsplanering har tillsammans med insamlad kunskapsöversikt utgjort teoretisk utgångspunkt i analysen. Den övergripande forskningsfrågan i uppsatsen som vi i analysen försökt besvara är: 

Hur har synen på persontransporter förändrats i kommunal översiktsplanering och går det att urskilja ett skifte i synen på persontransporter?

Som genom att undersöka följande frågor ska försöka besvaras:

Hur definierar kommunernas översiktsplaner hållbara persontransporter?

Hur definierar kommunernas översiktsplaner bilens roll i staden?

Hur förhåller sig kommunernas översiktsplaner till tillgänglighet och rörlighet?

Utifrån den insamlade empirin har vi kunnat komma fram till vissa slutsatser. Det har skett en förändring i hur studerade kommuner förhåller sig till persontransporter i planeringen. Kommunerna förhåller sig mer problematiskt till bilens roll i staden och framhäver i högre utsträckning andra färdsätt i mål och strategier. Tillgänglighet som ett viktigt mål i transportplaneringen har fått en mer central roll och bilens rörlighet diskuteras som ett hinder för tillgänglighet. Utifrån Kuhns teori om paradigm och paradigmskiften går det inte att urskilja ett tydligt skifte, däremot kan resultatet tyda på ett pågående skifte från rörlighetsstyrd planering till en tillgänglighetsstyrd planering.