Detta kandidatarbete syftar till att påpeka några av de möjligheter som digitaliseringen bidrar

till, genom att bland annat lyfta smartphones och sociala medier som en potentiell kanal för

utökad kriskommunikation. I en krissituation är kommunikation av yttersta vikt. I Sverige har

den traditionella kriskommunikationen länge kretsat kring ljudsignalen Hesa Fredrik och

VMA (viktigt meddelande till allmänheten) i statligt ägda tv- och radiokanaler. På senare tid

har stora delar av samhället kommit att digitaliseras, vilket även medför att förutsättningarna

och möjligheterna för kriskommunikation utvecklas och förändras. Detta har visualiserats i en

film med hjälp av designfiktion och diegetiska prototyper för att spekulera och testa vilka

digitala lösningar som hade kunnat vara möjliga i en nära framtid. Vi har utgått från Bleeckers

(2009) definition och beskrivning av designfiktion och som ett stöd i skapandet av detta

användes metoder såsom Three Layered Model of design fiction av Lindley & Coulton

(2014), scenarier som beskrivs av Nardi (1992) och framtida personas enligt Fergnani (2019).

För filmens slutgiltiga resultat spelade framför allt de diegetiska prototyperna en betydande

roll, men också den verklighetsbaserade grunden samt narrativet för att kunna sammanföra

verkligheten med den spekulativa framtiden. I filmen visas dock endast ett fåtal av de

oändliga möjligheter som digitaliseringen medför, men kan förhoppningsvis ses som

inspiration till vidare utforskning av nya digitala lösningar för kriskommunikation.

This Bachelor Thesis aims to highlight some of the opportunities that the digitisation

contributes to, by among other things, lifting smartphones and social media as a potential

channel for increased crisis communication. In a crisis situation, communication is of utmost

importance. In Sweden, the traditional crisis communication system has long revolved around

the audio signal “Hesa Fredrik” and “VMA” (important announcement to the public) in state-owned

television and radio stations. Recently, big parts of the society have been digitised

which means that the conditions and opportunities for crisis communication both develop and

change. This has been visualised in a film by using design fiction and diegetic prototypes as a

way to help speculate and test which digital solutions may be possible in a near future. We

have used the definition and explanation of design fiction as mentioned by Bleecker (2009),

and methods such as the Three Layered Model of design fiction by Lindley & Coulton (2014),

scenarios as described by Nardi (1992) and future personas according to Fergnani (2019)

were supportive in the making of the film. For the final result of the film, the diegetic

prototypes played a significant role, as well as the foundation based on reality and the

narrative in order to connect the reality with the speculative future. Only a few of the endless

opportunities that the digitisation brings is shown in the film, but may hopefully inspire

further exploration of new, digital solutions for crisis communication.