Ämnet för detta arbete grundas i att det finns ett upplevt kunskapsgap mellan medborgare och planerare. Gapet grundas i att medborgare under 80- och 90-talet kände sig exkluderade från planeringsprocessen och att de uppfattade planerare som experter som inte ville behandla eller inkludera deras tankar och åsikter i planeringen. Detta masterarbete tar utgångspunkt i den kommunikativa planeringsteorin som beskriver vikten av ett medborgerligt deltagande i planeringsprocessen och att planeringen av samhället ska ske med hjälp av både medborgare och yrkesverksamma planerare. Trots att den kommunikativa planeringsteorin idag har en stor inverkan på den svenska planeringen existerar gapet fortfarande i form av att planeringsmaterial generellt, och detaljplaner specifikt, presenterar planförslag med hjälp av ett fackmässigt språk som lekmän ofta inte bemästrar.

Till följd av ovan presenterade aspekter grundas detta arbete i att studera hur den lagstadgade och bindande detaljplanen kan ställas mot den allt mer framväxande 3D-modellen i fråga om hur de redovisar ett planeringsförslags konsekvenser för medborgare. Syftet för det aktuella arbetet är därmed att jämföra en detaljplan med en tredimensionell modell över samma område utifrån olika aspekter.

Studien som ligger till grund för forskningsunderlaget till det aktuella arbetet har genomförts genom en kombination av frågeformulär och intervjuer där deltagarna i studien har fått studera samma planförslag utifrån en av de två presentationsmetoderna. Resultatet från den aktuella studien visar på att de två studerade presentationsmetoderna redovisar olika aspekter och att de därmed i sig själva inte kan ses som heltäckande i kommunikationen med medborgare.

På grund av studiens omfattning har resultatet av studien skapar svårigheter med generalisera studiens resultat och för att kunna diskutera om studien kan ses som representativ krävs antingen en mer omfattande studie eller flera liknande studier som analyserar samma presentationsmetoder men för andra projekt.