Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen i Sverige och cirka 25000 individer insjuknar årligen. Alzheimers sjukdom brukar benämnas “de anhörigas sjukdom” eftersom det ofta är dem som står för stor del av vårdandet. För att vårdpersonal ska kunna stötta de närstående och den som insjuknat är det viktigt att arbeta personcentrerat och anpassa stödet efter individernas egenvårdskapacitet. 

Syfte: Syftet var att beskriva närståendes upplevelser av att leva i en relation med en partner med Alzheimers sjukdom. 

Metod: Metoden som använts är en kvalitativ litteraturstudie med grund i fyra patografier. Innehållsanalysen är utförd efter Graneheim och Lundmans beskrivning.

Resultat: I patografierna beskrev författarna deras upplevelser av livet som närstående till en partner med Alzheimers sjukdom. Analysen resulterade i fyra kategorier med tillhörande underkategorier. Följande kategorier var; kärlek, sorg, att förlora sig själv och behov av stöd. 

Slutsats: I resultatet framkom det att livet förändras för båda parter i relationen när den ena drabbas av Alzheimers sjukdom. Den friska närstående antar ofta en vårdande roll i att hjälpa den som blivit sjuk. Genom att bemöta närståendes behov av stöd i ett tidigare skede kan vården på sikt spara resurser. Detta relaterat till att närstående utan tillräckligt stöd riskerar att bli patienter på grund av nedsatt hälsa eller psykiska besvär som eventuellt kunnat förebyggas.