Bakgrund: Diabetes mellitus är en vanligt förekommande kronisk sjukdom. För typ 1 diabetiker behövs insulinbehandling, frekventa glukoskontroller och hänsyn taget till diet samt fysisk aktivitet. Dock, det är en balans att hålla glukosvärden inom acceptabla värden och någon form av glukosmätningsmetod som patienten utför själv behövs. Följsamhet till denna egenvårdsåtgärd, eller brist därav kan ha betydelse för om personen får kort- eller långsiktiga komplikationer. Sjuksköterskan har här en roll i att främja hälsa och stödja patienten i egenvården. En förståelse för patientens upplevelse av glukoskontroll kan främja detta.

Syfte: Var att beskriva upplevelsen av glukosmätning som egenvårdsåtgärd hos personer med diabetes typ 1. 

Metod: För att besvara syftet hade en allmän litteraturstudie med en systematik som beskriven av SBU (2020) gjorts baserad på vetenskapliga artiklar. 29 artiklar användes i en induktiv och semantiskt tematisk analys som beskriven av Braun och Clarke (2006). 

Resultat: Resultatet gav teman som att ha svårigheter med utförandet, att själv kunna påverka och att utstå påtryckningar. Underteman av intresse fokuserade på att inte lita på tekniken, att känna sig avvikande, att ha störande upplevelser, att sakna stöd, att brista i kunskap, att glukoskontroll inte är en livsrutin, att känna externa krav och att ha kroniska rutiner.

Slutsats: Trots tidigare forskning om en ökad behandlingstillfredsställelse och livskvalitet vid användning av subkutan kontinuerlig glukosmätning fanns det i resultatet även upplevelser av negativ karaktär. Detta kräver anpassning från patienten till en förståelse för hur tekniken fungerar och hur egenvården måste jämkas med den för att minska upplevelser av negativ effekt. Delar av upplevelser vid systematisk egenmätning av P-glukos med negativ effekt skulle kunna överkommas vid användning av subkutan glukosmätning istället.