Boken “Diktare och droger” gavs ut på Carlsson förlag 1989. Nu, drygt 30 år senare har den sedan länge varit slutsåld i bokhandeln och det är dags att redigera och förnya texten en aning för att åter göra den tillgänglig men nu i digital form. Min avsikt har först och främst varit att redigera språkligt och i andra hand att uppdatera innehållet med fakta och idéer som kommit fram inom området sedan 1989 samt att utöka vissa svagt representerade avsnitt eller komplettera med nya som sedan första publiceringen pockat på uppmärksamhet och undrat varför de inte blivit skrivna.

Överallt i skönlitteraturen där droger är ett tema, refererar diktare till tidigare generationers pionjärer inom fältet. Deras forskning i ett förbjudet, och av stor mystik beslöjat område, har ofta tvingat dem, om de inte redan självmant tagit steget, utanför samhällets välavgränsade rågång mot det asociala. Detta har, i sin tur, givit dem än större trovärdighet i den unga generationens ögon, som alltid ser upp till outsidern/äventyraren/poeten. Diktarnas budskap är viktiga att syna. I dem kan sökas ledtrådar till inte bara drogernas utan också drogmyternas dragningskraft på generation efter generation.Diktare borgar för en viss integritet och ärlighet. Att följa deras möten med droger genom århundradena gör det möjligt att förnimma en relief av det komplicerade rotsystem som utgör drogkulturen. Begreppet drogkultur är naturligtvis problematiskt. Det framkallar lätt en sjaskig och negativ bild av någonting abstrakt som kanske inte finns eller som finns i ständigt nya varianter beroende på vem som definierar. Finns det en drogkultur? Knappast i bemärkelsen av en större sammanhållen grupp med en gemensam attityd till droger. I vid bemärkelse skulle vårt samhälle av idag kunna beskrivas som en drogkultur. Aldrig tidigare har så många brukat droger av så många anledningar och så legalt.