Hållbar planering är idag ett allmänt vedertaget koncept inom samhällsplaneringen och den offentliga förvaltningen. Kommuner, regioner och statliga verk fokuserar alltmer sina strategiska inriktningar kring planeringsåtgärder som är tänkta att främja hållbarhet. Genom nationella miljömål och planeringsmässiga inriktningar som syftar till att möjliggöra för ett mer energisnålt samhälle ska samhällsplaneringen dra sitt strå till den gemensamma samhälleliga staken i kampen mot att reducera utsläppen. Samtidigt höjs kritiska röster mot vad hållbarhet egentligen betyder och innebär för planeringen. Vissa menar att konceptet i sig är fuzzy eller vagt med mångtydiga definitioner och betydelser. Kan då olika planeringsnivåer med olika särintressen att bevaka enas om gemensamma inriktningar för planeringen på både en konceptuell nivå och i den faktiska verkligheten.

Med hjälp av en enfallsstudie kommer denna studie att jämföra de konceptuella inriktningarna för tre olika planeringsnivåer inom den svenska förvaltningen (region, stat och kommun). Till grund för studien ligger ett analytiskt ramverk förankrat i teoribildning kring policyintegrering. Genom det analytiska ramverket har det empiriska materialet, beståendes av olika dokument kopplat till hållbar planering och samverkan, bearbetats för att kunna analysera hur pass väl olika planeringsnivåers policys matchar och vilka genomslag de får i praktiken. Fallet utgår från en kommunal kontext, nämligen Höganäs kommuns översiktsplaneprocess. Det utmärkande draget för denna är att en central planeringsfråga för kommunen rör en statlig väg som, enligt kommunen, klyver flertalet tätorter. Hållbar planering, i en samhällsbyggnads kontext, kretsar i mångt och mycket kring frågor som förtätning och transportplanering. Detta göra att studiens fall skapar ett spänningsfält mellan policy och särintresse vilket gör det särskilt intressant att studera. 

Studien visar att på ett övergripande konceptuellt plan finns det stor samsyn för vad hållbar planering är rent konkret. De gemensamma nationella målen hjälper till att skärpa ett visst fokus för de konkreta planeringsinriktningarna. Det konstateras också att samsynen delvis splittras när konceptet möter kontexten då de specifika särintressena tar över. Samtidigt går det även att konstatera att samtliga aktörer kan motivera sina olika inriktningar utifrån hållbar planering, vilket förstärker synen på hållbarhet som ett fuzzy concept.