Sedan miljonprogrammet byggdes i Sverige under 1960- och 70-talen har många av dessa bostadsområden varit i behov av utvecklingsarbeten för att minska otrygghet. Det har både genomförts sociala insatser och insatser i den fysiska miljön, men trots dessa utvecklingsarbeten kvarstår fortfarande problem med otrygghet i många miljonprogramsområden.

Detta kandidatarbete syftar till att undersöka vilka faktorer i den fysiska miljön som bidrar till att miljonprogramsområden kan upplevas som otrygga för boende och besökare samt föreslå gestaltande utvecklingsförslag för hur den fysiska miljön i miljonprogramsområden kan utvecklas för att kännas tryggare. Arbetet bygger på en fallstudie som utgår från miljonprogramsområdena Ör och Brandbergen, lokaliserade i Sundbyberg respektive Haninge. De forskningsmetoder som har använts i fallstudien är kvalitativ textanalys och platsanalys. I fallstudien undersöktes vilka faktorer i den fysiska miljön som gav upphov till otrygghet i Ör och Brandbergen samt hur dessa aspekter kunde åtgärdas genom att föreslå gestaltande utvecklingsförslag för olika insatser i områdenas fysiska miljöer. De två miljonprogramsområdena jämfördes även med varandra genom att redovisa likheter och skillnader kring vad som upplevdes som otryggt och vilka åtgärder som kunde genomföras i den fysiska miljön.

Aspekter som kunde vara orsaker till den upplevda otryggheten i Ör och Brandbergen var brist på mänsklig aktivitet till följd av exempelvis funktionsuppdelning och bristfälliga utomhusmiljöer. Gestaltningsförslagen för respektive område innehåller därför åtgärder som främjar mänsklig aktivitet och övervakning mellan människor. Detta genom exempelvis en ökad funktionsblandning med fler verksamheter, aktiva bottenvåningar och aktivitetsanläggningar, trafikblandning, tydliga avgränsningar mellan offentliga och privata rum samt förtätning med olika hustyper.