“Landsbygden – är området utanför de områden som vi definierar som centralort eller tätorterna.” (Helsingborg stad 2021:12)

Historiskt sett har landsbygden, i stora drag, haft en central roll för landets produktion och ekonomi. I takt med en strukturomvandling och en ökad urbanisering har dock detta kommit att förändras och landsbygden tycks ha hamnat i skymundan till förmån för stadens expansion. Därmed har såväl samhälle som planering, enligt många forskare, kommit att se på stad och landsbygd som två till varandra motsatta enheter - en dikotomi. Numera tycks det dock råda vissa motstridigheter vad gäller det dikotoma synsättet.

Idag finns ett flertal tongivande röster som hävdar att dikotomin mellan stad och landsbygd är förlegad och måste omprövas. Ofta bottnar dessa idéströmningar i att vårt nutida samhälle, med sina inneboende nätverk, platser och flöden, är alltför komplext för att enkelt kondensera stad och landsbygd till ett motsatspar. Samtidigt, och inte helt frånskilt, grundas kritisk forskning även i resonemang om att staden har blivit planeringens, och stundom även samhällets, norm - en urban norm påstås råda. I förlängningen har denna urbana norm, menar forskningen, lett till en skev territoriell maktordning, ett ojämlikt förhållande mellan stad och landsbygd, inom vilken staden premieras och landsbygden inte sällan går förlorande ur.

Föreliggande studie har mot bakgrund av ovan nämna problembild undersökt hur samtida svenska plandokument, genom sin språkliga handling, artikulerat stad respektive landsbygd och vidare relationen dem emellan. Detta har möjliggjorts genom dokumentstudier av olika fall med ett diskursanalytiskt angreppssätt med inriktning mot diskursteori. Syftet med studien har varit att undersöka hur landsbygden artikuleras i samtida svensk planering i dess relation till staden, vilket vidare har syftat till att bidra med relevant förståelse som behövs i samband med planering av landsbygden.

Studien har resulterat i en förståelse för att relationen mellan stad och landsbygd i stor utsträckning än idag artikuleras som en dikotomi. Vidare tycks den dikotoma uppdelningen vara det som möjliggör samverkan mellan stad och landsbygd, exempelvis genom att den medger att stad och landsbygd kan kontrastera mot varandra och vidare verka kompletterande. Studien visar även att det inte nödvändigtvis är dikotomin i sig som bidrar till en skev territoriell maktordning, utan sannolikt även bakomliggande planeringsmässiga och samhälleliga ideal, som i sin tur stimulerar en urban norm, som vidare leder till en skev territoriell maktordning mellan stad och landsbygd. Vidare framkommer att staden och urbana strukturer fortsatt är framträdande i kommunernas artikulationer och tycks även prioriteras framför landsbygden och dess intressen. Genom studien framstår det som att kommunernas urbana fokus och prägling av urbant tolkningsföreträde sannolikt beror på den tid vi lever i, där attraktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt ständigt eftersträvas. Planeringen verkar således vara inlåst i ett system som försätter såväl staden som landsbygden i ett sammanhang som tvingar dem till att utveckla strategier, om än olika, för att uppnå dessa värden. Samtidigt tycks det även finnas vissa öppningar såsom samverkande aspekter i relationen, som i sin tur verkar förutsättas av dikotomin.TVÅ SKILDRINGAR AV LANDSBYGDENJag är uppvuxen på landsbygden i en familj på fyra, på en gård, på en ö i Karlskrona skärgård. Det var en annan tid och mycket, väldigt mycket, har hänt sedan min tid på landsbygden.När jag bodde där ute, på landsbygden, var vi beroende av varandra och de nätverk vi som tillsammans skapade. Vi hjälptes åt och på ön var ingen osynlig - alla var någon och alla behövdes. Livet på landsbygden innebar också en blandning av uppgifter. Själv har jag under min barndom plockat otaliga kilo av både gurkor och jordgubbar och potatisen, ja, när den skördades var jag också med. Mor och far, de hade andra sysslor. Mor gjorde egentligen det mesta på gården. Hon skötte hushåll och arbetade mycket med att ta hand om de djur vi hade, men även med att förädla de råvaror som gården, markerna och ”sjön” gav oss. Min far å andra sidan, han hade andra uppgifter. Egentligen var hans yrke snickare, men han sålde även de grödor vid producerat och den fisk han fångat. Det var så pengar kom in. Det producerade såldes dels till lokala handlare på ön, men också i staun, som far sade och innan bron kom 1939 och förband ön med fastlandet, seglade far dit.Platsen för min uppväxt är dock inte likadan idag. Utvecklingen har satt sin prägel i takt med tjänste- och kunskapssamhällets framfart och åker man tillbaka idag, är det inte var det då var. Idag tycks det inte vara samma sammanhang och ur min synvinkel har stadens sätt att leva på påverkat den delen av landsbygden i grunden och därmed även det mesta av det som utgjorde navet i min uppväxt. De strukturer och sociala sammanhang som då fanns har försvunnit både av tid och bestämmelser. Naturen är dessutom svårare att leva av. Idag är man som individ där ute än mer beroende av staden, men nu på ett helt annat sätt än då. Platsen där jag växte upp förutsätter numera helt enkelt ett annat sätt att leva på.Julias pappaKarlskrona, maj 2022För