Segregerade och fragmenterade städer är en följd av tidigare planeringsideal, vars konsekvenser växer sig allt större. Problematiken ligger inte bara i geografiska uppdelningar men också i orättvisa uppväxt- och levnadsvillkor som skapar klyftor i samhället. Det har gjorts försök till att skapa integration genom områdesbaserade insatser och policys men som inte räckt hela vägen, då situationen endast förbättrats en stund eller där åtgärderna varit riktade mot individer utan att ge en större strukturell förändring. Frågan om stadsplaneringens roll i lösningen är viktig, men svår. Det behöver bli tydligare hur fysisk planering kan bidra till mer integrerade städer och överbrygga sociala klyftor i ett långsiktigt perspektiv. Därför avser denna studie att undersöka vilka verktyg som stöds av forskning och praktik som kan ge verklig förändring. En del av studiens syfte är att ta fram en utvecklingsplan som visar hur dessa verktyg (principer och komponenter) kan appliceras där utvecklingsplanen på ett vägledande sätt ska visa hur olika stadsdelar kan länkas ihop i ett holistiskt sammanhang och säkerställa att alla ges lika förutsättningar till goda livschanser var de än bor. Verktygen testas i praktiken genom att appliceras på den segregerade stadsdelen Bredsand i Sundsvalls kommun.

Studien är ett kombinerat vetenskapligt och konstnärligt arbete som består av två delar. Den första delen utgör den teoretiska grunden och kunskapsunderlaget som ligger till grund för studiens andra del – utvecklingsplanen samt avslutande diskussion och slutsatser. För att bäst kunna besvara studiens frågeställningar görs en insamling av data genom olika metoder för att få en så fullkomlig bild som möjligt. Tanken är att metoderna ska komplettera varandra och ge olika infallsvinklar samt bidra till ett bredare underlag som går att jämföras och analyseras. Resultatet från kunskap- och forskningsöversikten tillsammans med en dokumentstudie av tre olika utvecklingsplaner samt intervjuer med erfarna planerare skapar ett viktigt underlag i form av kunskap om hur fysisk planering kan bidra till mer integrerade städer och motverka segregation.

Det framkom av studien att stadens struktur, möte av olika människor och tillgång till olika funktioner är viktiga aspekter i segregationsfrågan som också bör hanteras utifrån ett rumsligt perspektiv där rörelseflöden och rumssamband är avgörande. Det gjorde sig även tydligt att det är viktigt att förbättra kommunikationer, minska fysiska barriärer, aktivera stråk samt skapa ett väl sammankopplat, finmaskigt och integrerat gatunät.Utifrån detta togs fyra huvudprinciper fram med tillhörande kriterier. Huvudprinciperna sammankopplad och välintegrerad stadsväv, människan i fokus, nära och tillgängligt samt identitetsstärkande och attraktiva miljöer har en tydlig koppling till det teoretiska perspektivet som utgörs av Hilliers (1996) och Salingaros (2005) koncept och begrepp om hur stadsform kan påverka människors beteende och rörelsemönster. Avslutningsvis förs en diskussion om principernas och kriteriernas genomförbarhet och slutsatser görs angående den fysiska planeringens möjlighet att bidra till mer integrerade städer och hur detta kan åstadkommas. Studien avrundas med några ord om uppmaning till vidare forskning som kan bidra till ökad kunskap inom ämnet.