I takt med den pågående digitala omställningen blir digitalisering en allt mer integrerad och oundviklig del av den kommunala planeringen i Sverige. Detta arbete utforskar vilken effekt den digitala omställningen får genom att studera hur den kommunala planeringen förändras när digitalisering implementeras i olika kommuner. Genom att genomföra en fallstudie i ett antal utvalda kommuner och intervjua planerare som har erfarenhet av digitalisering av detaljplane- och översiktsplaneprocessen, analyseras den förändring som sker utifrån en tematisk innehållsanalys. Det ställs mot teori om hur digitalisering kan förstås som en innovation som implementeras i den kommunala planeringen, samt tre analytiska begrepp för att förklara olika aspekter av förändring; normer, förväntningar och innovativitet. Analysen visar att implementeringen av digitalisering medfört att tekniska kompetenser och intressen värderas högre. Det har även kunnat urskiljas hur aspekter som tydlighet, kommunikativitet och noggrannhet prioriteras högre; samt att detta hör samman med ett nytt sätt att se på planer och dess innehåll. Alltså att implementeringen förändrat sättet vi ser på planering, där vi går ifrån statiska beslutshandlingar till interaktiv digital plandata som verkar mer som användbara verktyg, vilket framöver kommer fortsätta förändra hur vi använder den data som tas fram för att visualisera och beskriva planer på nya sätt. Regleringar och resurser har haft en betydande roll för förändring, vilket har varit mer påtagligt än vad som framgår i teorin samt vad planerarna själva förväntat sig. Det antas ha en grund i de svenska kommunernas roll som offentlig organisation med starkt självstyre. Exempelvis har nationella visioner inte haft en stark influens, men att de regleringar de lett fram till är de faktorer som haft en påverkan på kommunerna och hur innovativa de är. Det går också att urskilja hur regleringar fått en helt annan betydelse än vad som framgår i teorin där de inte bara verkar som en drivkraft för kommunernas innovativitet, att verka för nationell enhetlighet, utan även har en tvetydig roll som en begränsning såväl som ett nödvändigt stöd.