Flerkärnighet är ett betydelsefullt begrepp för regional strategisk planering, såväl som analytiskt verktyg såväl som normativ planeringsdoktrin. Som planeringsdoktrin används flerkärnighet ofta för att hantera spatial rättvisa, och antas ge upphov till en rumsligt balanserad utveckling. Tidigare forskning har dock inget konsensus kring huruvida flerkärnighet kan ha denna funktion, vilket gör dess användning i planering problematisk. Syftet med denna studie är att ifrågasätta relationen mellan flerkärnighet och spatial rättvisa för att bidra till vidare insikter om hur strategisk regional planering legitimeras och bedrivs, samt dess möjlighet till att implementera förändring.

Studiens teoretiska utgångspunkter grundar sig dels i teorier kring regional morfologi och interurbana förhållanden, samt i tidigare forskning kring flerkärnighet och spatial rättvisa. Relationen mellan koncepten analyseras genom en kombination av kvantitativ bivariat analys, där koncepten tolkas som tillstånd, samt kvalitativ innehållsanalys där koncepten tolkas som planeringsdoktrin och policy.

Denna studie visar att flerkärnighet har begränsningar i sin förmåga att ha betydelsefulla effekter på spatial rättvisa. Som tillstånd har flerkärnighet en mycket svag utjämnande effekt, och som planeringsdoktrin resulterar flerkärnighet i en motsägelsefull hantering av spatial rättvisa. Flerkärnighet har dock en roll i att diskursivt konstruera en upplevd spatial rättvisa genom den diskurs som flerkärnighet medför i planering. Detta resultat ifrågasätter användningen av flerkärnighet i regional planering och tydliggör ett glapp mellan planeringens ambitioner och utfall.