Kvartersstaden har på senare år seglat upp som ett allt mer omhuldat stadsbyggnadsideal vid förtätning av svenska städer. Samtidigt kritiseras förtätningen för att leda till problem med buller, dagsljus och bristande utemiljöer. Detta arbete undersöker i vilken mån kvartersstaden kan anses leva upp till väsentliga krav för en hållbar stadsutveckling genom att studera påverkan på nio centrala hållbarhetsfaktorer. Arbetet har gjorts med en i huvudsak kvalitativ metod och utgår från evidensbaserad stadsutveckling. Slutsatserna av arbetet är att kvartersstaden är en stadsform som rymmer stora kvaliteter av värde för en hållbar stadsutveckling. Kvartersstaden är bra på att hantera buller, skapa ett behagligt mikroklimat och ge bostadsgården kvaliteter som främjar dess användning. Kvartersstaden kan också bidra till en hög täthet, ökad hållbar mobilitet och tryggare gator. Hög täthet är dock ingen universallösning, minst lika viktigt är en blandning av funktioner som skapar närhet samt att det finns plats för rymliga sociala rum i stadsdelen: gröna bostadsgårdar, stadsgator, parker, torg och natur – som balanserar den täta bebyggelsen. Kvartersstaden innebär samtidigt utmaningar i dess negativa påverkan på luftkvalitet och ljusinsläpp. Förbättrad luftkvalitet står dock i vissa avseenden i motsättning till målet om ett komfortabelt mikroklimat. Att bygga kvartersstad kan i praktiken försvåras av normer kring dagsljuskrav och idén om den öppna staden. Utifrån den undersökta litteraturens råd och rekommendationer formades en designguide med 32 kvalitativa principer och 19 kvantitativa planindikatorer för en hållbar kvartersstruktur. Designguiden omsattes sedan till visuella gestaltningsexempel av ett typkvarter och en tänkt plan över en stadsdel som uppfyller dessa rekommendationer. I denna process uppstod målkonflikter mellan bebyggelsetäthet, rymliga bostadsgårdar och mänsklig skala. Sammanfattningsvis kan dock värdet av konkreta indikatorer vara stort i planeringen, både för målformulering och uppföljning.