I Sverige finns det mer än 2000 tätorter. Majoriteten av dessa är landsbygdstätorter, där det bor mindre än 3000 personer. Mycket fokus finns idag kring städer och det urbana, med fenomen som förtätning och den gröna staden i fokus. Detta är en effekt av den urbana normen, som länge har dominerat samhällsutvecklingen. Resultatet av det urbana fokuset är något som lätt skapar en känsla av att landsbygden och dess tätorter blir bortglömda, eller rent av ignorerade. Detta kandidatarbete syftar till att undersöka hur kommuner hanterar dessa landsbygdstätorter i sin översiktsplanering, och se vilka skillnader som finns mellan större och mindre kommuner. Arbetet genomfördes med hjälp av en fallstudie och en dokumentstudie av plandokument från Karlskrona kommun och Torsås kommun, där tre landsbygdstätorter i varje kommun blivit undersökta. Analysen av empirin gjordes med hjälp av ett teoretiskt ramverk som baserades på befintlig kunskap om den urbana normen och effekterna av tillväxt på landsbygden. Av analysen framgår det att det i senare versioner av översiktsplanerna har blivit ett större fokus på landsbygden och dess utveckling. Sammanfattningsvis framgår det att kommunerna nu ger ett mer rättvist utrymme för planering av landsbygdstätorter. Slutligen dras slutsatser på skillnaderna mellan större och mindre kommuner.