Användningen av begränsade resurser behöver planeras för att de ska användas effektivt. När det gäller markens användning är det inte endast markägarna som styr tvärtom ses mark- och vattenanvändning som en samhällelig angelägenhet där kommunen har ett stort ansvar. I den svenska lagstiftningen finns vad som kallas för det kommunala planmonopolet vilket ger kommunen rätt att planera markens användning. Detta system bygger på att kommunen har legitimitet för sina planer. Den svenska lagstiftningen bygger på den rationella planeringsteorin där det görs skillnad på politikers värderingar och mål, och planerares rationella kunskap och förmåga att ta fram lösningar. Denna syn på planeringen har inte stått utan kritik och det har utvecklats flera alternativa teorier som beskriver hur planeringen bör gå till och vad som gör den legitim.

Syftet med detta arbete är att utforska hur synen på planeringens legitimitet har förändrats över tid. Denna kunskap används sedan tillsammans med kunskap om lagstiftningens motiv och utformning för att studera två samtida exempel av översiktsplanering. Fallstudierna har skett via kvalitativ textanalys där översiktsplaner tillsammans med andra styrdokument har analyserats. De kommuner vars översiktsplaner har studerats är Örebro och Göteborg vilka har vissa likheter när det gäller deras centrala roll i regionen och befolkningsökning. Trots detta uppvisar kommunerna något olika förhållningssätt till planeringen.