En åtgärd som allt mer förespråkas runt om i världen för att uppnå en hållbar utveckling är att planera för öppen dagvattenhantering genom att bland annat återställa våtmarker och uppföra dammar och diken. Att dessa åtgärder även innebär fler potentiella habitat och större populationer av myggor, som kan vara vektorer för smittor, är dock ett problem som sällan diskuteras i planprocessen.

Planprocessen förutsätts vara en rationell process som tar hänsyn till alla ståndpunkter och leder till den bästa lösningen. I detta arbete framkommer dock indikationer på att planprocessen kring öppen dagvattenhantering snarare går att betrakta som ett utslag av makt där handlingsutrymmet över problemformuleringen varit avgörande. Planprocessen förefaller att genom subtila maktordningar stärka vissa aktörers inflytande på andras bekostnad. Detta har medfört att ett biologiskt och tekniskt synsätt tycks dominera föreställningen om vad öppen dagvattenhantering innebär, vilket lett till att de medicinska synpunkterna inte kommit till uttryck utan exkluderats från planprocessen.