Sveriges befolkning ökar, men ökningen sker mycket ojämnt över landets olika delar. Främst ökar befolkningen i storstadsregionerna och i anslutning till högskole- och universitetsstäder, detta samtidigt som stora delar av landets gles- och landsbygd istället har en negativ befolkningsutveckling. Mer än hälften av Sveriges kommuner har idag en negativ befolkningstrend. Dessa kommuner, här kallade krympande kommuner, präglas inte sällan bara av ett minskat invånarantal utan även av låga födelsetal och en åldrande befolkning. Trenden och den ojämna fördelningen av Sveriges befolkning förväntas fortsätta, och enligt prognoser kommer en allt större andel av Sveriges invånare även fortsättningsvis bosätta sig kring landets större städer.

Planering uppkom ursprungligen som ett verktyg för att hantera tillväxt och inflyttning till urbana områden. Eftersom mer än hälften av Sveriges kommuner inte kan förväntas växa, i alla fall inte i form av ett ökat invånarantal, syftar den här uppsatsen till att undersöka hur planeringen hanterar en sådan situation där denna form av tillväxt uteblir. Uppsatsen avser därmed undersöka hur planeringen i krympande kommuner hanterar och förhåller sig till den negativa befolkningsutvecklingen.