Jämställdhet är ett vitt begrepp vilket kan göra det svårt att tillämpa inom fysisk planering. Det kompliceras ytterligare när detta vida begrepp ska ge konkret vägledning i den direkta fysiska planeringen, alltså när det ställs krav på något som är så brett och öppet för tolkningar men samtidigt ska vara greppbart. Särskilt när det inte heller explicit finns något stöd i plan- och bygglagen. Utifrån detta är det intressant att undersöka hur kommuner använder begreppet jämställdhet i sina översiktsplaner, samt hur det brukas och förstås inom den fysiska planeringen.

Syftet med uppsatsen är att studera om och hur begreppet jämställdhet används i kommunala översiktsplaner. Vidare är syftet att undersöka om det går att finna diskurser om jämställdhet i översiktsplanerna, vilket ska bidra till en utveckling och kritisk diskussion om fysisk planering och jämställdhet.

Frågeställningarna som uppsatsen utgår från och ska besvara är följande:

• Hur används jämställdhet i de kommunala översiktsplanerna?
• I vilka sammanhang används jämställdhet? Inom vilka ämnen anser kommunerna att det är relevant att lyfta jämställdhetsperspektivet?
• Vilka föreställningar om jämställdhet förekommer? Hur förstås begreppet?

För att besvara frågeställningarna har en diskursanalys genomförts. Denna gjordes på de 25 kommunala översiktsplaner som antogs år 2013. Sökningen har gjorts på begreppet jämställ för att inkludera så många böjningar och former av ordet som möjligt. De textstycken med relevanta sökträffar har sedan analyserats och kategoriserats för att kunna få fram vilka diskurser som finns om jämställdhet i den fysiska planeringen.

Resultatet visar på totalt sju diskurser om jämställdhet i de undersökta kommunala översiktsplanerna. Dessa diskurser är jämställdhet som en fråga om transporter (med underkategorierna transportsystemet och kollektivtrafik); utsatta grupper; folkhälsa och livsmiljö; trygghet; hållbarhet; attraktivitet; utveckling och samhällsbyggnad; samt jämställdhet som över huvud taget inte nämns.

Slutsatserna visar på en stor brist på konkretion, exemplifiering och definition gällande jämställdhet och vad och hur det ska bidra med i planeringen. Det visar på den svaga förankring jämställdhet har inom planeringen, och visar även på ett glapp mellan akademi och praktik då det finns en mängd forskning kring detta men det avspeglas inte alls i planeringsdokumenten. En annan faktor som visar på detta glapp mellan forskning och praktik är det faktum att nästan en fjärdedel av de undersökta översiktsplanerna inte nämner någon form eller böjning av jämställ över huvud taget.

Jämställdhet får heller aldrig stå ”för sig självt” i de undersökta planerna. Istället blir det en fråga om ett antal andra saker, men aldrig berörs den fundamentala kärnfrågan rörande en förändring av livsvillkoren för kvinnor (och män) och att bryta den kvinnliga underordningen i samhället. Frågan om jämställdhet blir istället osynliggjord och avpolitiserad genom att bli en fråga om teknikaliteter. Att jämställdhet behandlas på detta sätt kan dels vara en kunskapsfråga, men det är även en fråga om makt. I den traditionellt mansdominerade planerings- och arkitekturbranschen har det manliga perspektivet ärvts ner genom generationer av utbildning och yrkesprofession. Utan en medveten satsning på ett införande av genusperspektivet i utbildningarna och via de policys som styr den fysiska planeringen på samtliga nivåer, kan den manliga hegemonin inte brytas och på sikt förändras.