I den internationella forskningen om styrelseformer finns en allmän uppfattning om att den politiska utvecklingen under 1900-talet indikerar en övergång från government till governance. Nya styrelse- och samarbetsformer har inneburit att den tidigare välfärdspolitiken har omformulerats till en entreprenörsmässig stadspolitik, vilket har skapat en innehållsmässig förskjutning i planeringens grundläggande syfte och mål. Mot bakgrund av globaliseringen satsar numera allt fler städer på att marknadsföra sig som attraktiva för att kunna konkurrera om det internationellt rörliga kapitalet. Problematiken i detta sammanhang är att särskilda handlingsinriktade strategier har blivit dominerande i det planpolitiska arbetet, vilket således får konsekvenser för stadens utformning och stadsbild.

Den kommunikativa planeringen förespråkar samverkan och dialog mellan alla berörda parter i syfte att skapa konsensus och en samsyn i stadsbyggnadsfrågor. Men beroende på vilka idéer som inkluderas respektive exkluderas från diskursen påverkas därmed vår uppfattning och förståelse av stadens attraktivitet. I den internationella forskningen förefaller begreppet attraktivitet ha en hegemonisk betydelse. Trots detta, verkar det finnas motsättningar i svenska publikationer om vad som utgör stadens attraktivitet och då lika mycket vilken typ av stadspolitik som bör bedrivas i en nutida kontext. Studien syftar till att studera den attraktiva stadens konstruktion genom en diskursanalys. Därmed är avsikten att synliggöra vilka föreställningar som framträder i diskursen och som influerar det samtida planpolitiska arbetet på den kommunala nivån.