Bakgrund: Det är sjuksköterskans ansvar att ge en god omvårdnad till både de unga vuxna individerna och deras närstående. Sjuksköterskor upplever det känslomässigt påfrestande att arbeta med unga vuxna individer i livets slutskede, både i hemmet och på vårdavdelningar. Det blir mer påfrestande när individen vårdas i hemmet jämfört med en vårdavdelning då det är individen och de närståendes regler som gäller i deras hem. På vårdavdelningar upplever sjuksköterskor mycket mer stress i omvårdnadsarbetet. Att tydligt kommunicera och att samtidigt lyssna på individen och de närstående är oerhört viktigt för en god omvårdnad och detta leder i sig till en ökad livskvalitet. Syfte: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskans upplevelser av svårigheterna att upprätthålla sitt professionella förhållningssätt vid omvårdnad i livets slutskede hos unga vuxna. Metod: Studien baseras på en litteraturstudie med en kvalitativ ansats. Studien innefattar 10 vetenskapliga artiklar som har blivit analyserade enligt Graneheim och Lundmans (2004) analysmetod. Resultat: I studiens resultat framkom det att sjuksköterskor ofta upplever svårigheter med att balansera professionell och privatliv vid omvårdnad hos unga vuxna individer i livets slutskede. De tog ofta med sig arbetet och alla känslor med sig hem på grund av bristande stöd på arbetsplatsen. Sjuksköterskorna identifierade sig med individerna och kom i kontakt med deras egen dödlighet. De ansåg att om de kunde bibehålla balansen mellan professionell och privatliv skulle det bli mindre påfrestande att hantera en individs död. När tiden inte räckte till vid omvårdnaden i livets slutskede upplevde sjuksköterskorna en känsla av otillräcklighet, detta uppkom oftast på vårdavdelningar eller akutmottagningar. Fick sjuksköterskorna den tid som de behövde upplevde de en känsla av välbehag och utförde där med ett bättre arbete. Slutsats: Sjuksköterskorna hade mycket problem med att bibehålla balansen mellan det professionella förhållningssättet och det medmänskliga. Sjuksköterskor har svårt för att bearbeta sina upplevelser efter en individs bortgång och tog med sig dessa upplevelser samt känslor hem för att söka stöd där. Detta ansågs som ett stort problem vid både omvårdnad i hemmet och på sjukhus. Sjuksköterskornas egen hälsa glömdes ofta bort och all fokus lades på individen och dennes familj.