Diabetes mellitus är en folksjukdom som trots preventiva åtgärder har en stadigt ökad prevalens i hela världen, förorsakar 5 % av dödsfallen globalt varje år och som sannolikt kommer att öka mer än 50 % de nästkommande 10 åren. I Sverige likt många andra länder i Europa har invandringen lett till att vi lever i samhällen med kulturella skillnader. Egenvården vid diabetes mellitus är en viktig del av behandlingen som minskar risken för diabeteskomplikationer. Internationellt sett har forskningen mestadels fokuserat på etniska minoritetsgrupper och sjukvård utifrån skillnader mellan sjukdom och dödlighet. Forskningen tenderar att påvisa att socioekonomiska skillnader och etnicitet är viktiga faktorer som påverkar dålig hälsa. Syftet med studien var att belysa faktorer som kan påverka egenvården hos personer med diabetes mellitus från etniska minoritetsgrupper. Metoden som använts är en litteraturstudie med kvalitativ ansats baserad på vetenskapliga artiklar. Resultatet visar att det föreligger stora skillnader i hälsa och hälsomedvetenhet i de olika etniska minoritetsgrupperna. Utbildningsnivå, religion, könsrelaterade kulturella skillnader och tidigare traumatiska migrationsupplevelser är något som bör tas hänsyn till i diabetesvården. Det framkom även att ett behov av tillgängliga och lämpliga tolkar är viktigt för att kunna säkra informationen mellan sjuksköterska och patient. De viktigaste slutsatserna är att det finns ett behov av utbildning i mångkulturell vård till sjuksköterskor samt att kulturellt anpassad diabetesvård är nödvändig för att egenvården ska fungera optimalt efter individens förutsättningar.