Palliativ vård är ett begrepp som väcker mycket känslor, inte bara för patienten och dennes familj, utan även för sjuksköterskor. Det var naturligt att känna skuld, förtvivlan, sorg, rädsla, oro och hjälplöshet i den palliativa vården, men dessa känslor kunde stå i vägen för sjuksköterskornas profession, då det kunde hindra henne att ge adekvat vård. Det krävs av sjuksköterskorna att ha en inre trygghet och en förmåga att bearbeta sina känslor och sorg. Fanns inte den förmågan kunde upplevelsen av att vårda patienter i ett sent palliativt skede bli en känslomässigt svår uppgift. Att ge vård i ett sent palliativt skede är komplext eftersom flera olika aspekter ska tas hänsyn till, exempelvis ska sjuksköterskorna ge en helhetsvård med fysiska och psykiska aspekter i åtanke samtidigt som de ska jobba i ett team och föra en god kommunikation till alla inblandade parter. Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors upplevelser av vården med patienter i ett sent palliativt skede. Den valda metoden var en litteraturöversikt där tio artiklar med kvalitativ ansats analyserats enligt Graneheim och Lundmans beskrivning. Resultatet visade att när sjuksköterskornas autonomi hotades och när de inte kunde göra gott för patienten i ett sent palliativt skede upplevdes flera svåra känslor så som stress, maktlöshet och frustration. Det upplevdes även positiva känslor i vården då den bidrog till ständig utveckling av kunskap och personlig mognad. Kommunikationen och relationen till patienter och anhöriga var viktig men ökad kunskap inom kommunikationsteknik upplevdes nödvändig. En bra kommunikation och relation till kollegor upplevdes vara viktig för sjuksköterskorna då de kunde ta hjälp av varandra. Många av sjuksköterskorna upplevde tidsbrist och det stod som ett hinder för att kunna ge en god vård till patienter i ett sent palliativt skede. Kunskapsbrist upplevdes, på samma sätt som tidsbrist, vara ett hinder för en bra vård.