Bakgrunden till denna uppsats grundas i ett egenintresse i förvandlingen av stationshuset i Vara. Sedan jag genom mina föräldrar som bor kvar i orten, på tidig vår 2010 fick reda på att huset skulle bli korallrött har detta numer blåa konstverk retat mig. Detta kandidatarbete har gett mig möjligheten att på ett vetenskaplig sätt utröna bakomliggande orsaker till stationshusets förvandling till det Vara kallar, Sveriges största konstverk. Syftet med denna uppsats är att utreda hur den estetiskt tilltalande utformningen av byggnader vilka klassas som konstverk bör regleras enligt Plan- och Bygglagen och vilken roll kulturell planering spelar i den estetiskt tilltalande utformningen av den offentliga miljön. Genom två olika typer av fallstudier har tre olika konstverksprojekt studerats och analyserats utifrån inventeringar, observationer, intervjuer och innehållsanalys om bland annat begreppen byggnad, estetik och konstverk. Problematiken i lagtextens definition av vad som är estetiskt tilltalande beror mestadels på att det är ett mycket svårdefinierat begrepp till skillnad från vad en byggnad och ett konstverk är. Estetik är subjektivt och det som är tilltalande är beroende av kontext och tid. Uppsatsens teorigrund står i lagtext i form av Plan- och Bygglagen (PBL) och den kulturella planeringen som bland annat Västra Götalandsregionen använder sig av. Den kulturella planeringen och kraven i PBL går inte alltid hand i hand och i uppsatsens slutsats visar det att lagtexten, även med lagkommentarer har vissa definitionsmässiga hål när det gäller estetiskt tilltalande utformning.