Syftet med detta kandidatarbete är att studera problem som kan uppstå vid mellankommunal samordning av detaljplanering i samband med tät stadsbebyggelse som genomskärs av en kommungräns. När kommuner tvingas samarbeta över kommungränser uppstår en problematik, eftersom båda kommunerna har planmonopol över den fysiska planeringen inom sin administrativa gräns. Genom en fallstudie av planeringen i Hagastaden undersöks en problematik där mellankommunal samordning varit ett centralt tema. Tillvägagångssättet för att införskaffa empirisk data har skett genom kvalitativ textanalys av två detaljplaner och samtalsintervjuer med sex planerare från Stockholm och Solna. Vidare undersöker denna uppsats bland annat det kommunala planmonopolets möjligheter och brister, förhållandet mellan formell och informell makt inom fysisk planering och innebörden av förhandlingsplanering vid stora stadsutvecklingsprojekt. Dessutom diskuteras bland annat behovet av mellankommunal samordning och om ansvarfördelning och krav enligt plan- och bygglagen. Det övergripande resultatet efter undersökningen är att mellankommunal samordning vid detaljplanering inte handlar om att samordna planbestämmelser eller att anpassa kommungränser. Det är mer en trivial aspekt av mellankommunal samordning och påverkar inte genomförandet av detaljplaner som genomkorsas av en kommungräns. Att upprätta fördjupade översiktplaner och gemensamma planeringsförutsättningar underlättar samarbetet, men nya problem kan uppstå om kommunerna inte följer dessa. Slutligen är en central slutsats att mellankommunal samordning är en fråga om personkemi och social interaktion. Attityder och förtroende är viktiga aspekter för att det mellankommunala samarbetet ska leda till ett tillfredställande resultat för alla parter.