Att planera för att uppnå täthet är ett rådande ideal inom svensk fysisk planering. Idealet är inte nytt, och ofta hämtas inspiration och idéer från 1800-talsstaden som får fungera som förebild till den täta stad som planeras idag. Men täthet har inte alltid varit önskvärt, tvärtom. Under en stor del av 1900-talet pågick en utspridning av bebyggelsen som har satt tydliga spår i den bebyggelsestruktur vi har idag. Under 70-talet började denna utspridning alltmer att ifrågasättas och en återgång till ett planeringsideal med en tätare struktur gjorde sig återigen gällande. Till en början sågs en strävan efter täthet mer som någonting nödvändigt, ett måste för att vända pågående trender. Staden måste byggas inåt för att minska energiförbrukningen och på så sätt råda bot på den pågående oljekrisen och samtidigt verka för en bättre miljö. Efterhand började synen på täthet att förändras och kom under slutet av 80-talet och framåt att laddas med mer positiva associationer. Under slutet av 80-talet ansågs täthet främja en övergång till k-samhället och under 00-talet börjar täthet alltmer att associeras med hållbar utveckling. Samtidigt som täthet laddas med en hel del positiva egenskaper och värden så förekommer också en debatt där täthet står i konflikt med stadens grönytor som hotas att ianspråktas för ny bebyggelse. Detta samtidigt som den täta staden anses spara värdefull obebyggd mark som istället kan vara till nytta för t.ex. jordbruk och friluftsliv. Trots att det inom den svenska kommunala planeringen finns en medvetenhet om täthetidealets brister och olika typer av motstående intressen så är täthet för närvarande ett ideal som förespråkas, framförallt i strävan efter att uppnå en hållbar utveckling. Samtidigt som täthet är ett ideal som förespråkas flitigt inom den kommunala planeringen så är begreppet luddigt och saknar allmänt accepterad definition. Idealet innehåller även ett flertal dimensioner som gör det ännu mer svårtolkat. För det första är täthet en rent fysisk struktur, en form. För det andra är täthet en form som är beroende av ett visst innehåll och en viss platsbundenhet för att de effekter som eftersträvas ska kunna uppnås. För det tredje laddas idealet dessutom med olika subjektiva värdeord som är näst intill omöjliga att mäta eller ens ifrågasätta.