Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) visar år efter år i sina granskningar att de transportpolitiska målen inte uppfylls av de idag etablerade trafikslagen. Det är därför mycket troligt att vi kommer få se nya transportslag inom kort. Spårbilar, som är små förarlösa och kommandostyrda spårfordon, är ett möjligt alternativ. SIKA har utvärderat spårbilen som ett lokalt alternativ i Stockholm och som ett regionalt nät i Mälardalen och funnit att systemet är samhällsekonomiskt lönsamt och har goda chanser att uppnå målen på grund av sin höga tillgänglighet och låga miljö- och olyckskostnader. Flera kommuner har anmält intresse för att pröva systemet genom att bygga upp en så kallad pilotbana. Västerås är inte en av de städer som i dagsläget är intresserade, men som troligtvis skulle kunna dra mycket stor nytta av det, framförallt ur en regional synpunkt. Detta arbete syftar till att undersöka hur en pilotbana för spårbil skulle kunna utformas i Västerås. Stor tyngdpunkt ligger på att utformningen ska bidra till att de transportpolitiska målen uppfylls och att sträva efter en hållbar stadsutveckling. Strategisk sträckning och medveten utformning bedöms här vara mycket viktiga faktorer för att spårbilen ska kunna uppfylla de mål man önskar. En pilotbana har föreslagits skissartat där bl.a. det transportpolitiska målet ”transportförsörjning för medborgarna och näringslivet” varit utgångspunkten. I arbetet har också utformnings principer tagits fram som ska fungera som verktyg för en medveten planering av spårbilssystemet. Principerna grundar sig i planerings-litteratur av Jan Gehl, Jane Jacobs och Kevin Lynch, samt Sveriges kommuner och landsting, Vägverket och Banverkets skrift Trafik för en attraktiv stad (TRAST). Utformningsprinciperna handlar i stora drag om tillgänglighet, rörelse, trygghet, aktiviteter/möten och orienterbarhet. Utformningsprinciperna har prövats på fem utvalda stationer längs den föreslagna pilotbanan. Där har slutsatsen nåts att val av plats och placering av hållplatsen är av stor betydelse. Att t.ex. placera hållplatsen vid ett stråk eller knutpunkt i närheten av aktiviteter och i anslutning till andra kommunikationsmedel ökar förutsättningarna betydligt för att få till trygga och lättillgängiga stationer. Ofta kan detta ske med enkla medel. Spårbilens tillkomst löser inte alla problem på platsen och om platsen från början har dåliga förutsättningar är det är svårt att uppfylla utformningsprinciperna. Utformningsprinciperna bör ses som en vägledning i hur stationen, utifrån sina förutsättningar, kan utformas för att bidra till en hållbar stad och till att uppfylla de transportpolitiska målen. Vad gäller sträckning har framkommit att noggrannare utredningar måste göras för att ta reda på t.ex. kvinnors och mäns resmönster i staden och stadens befolkningssammansättning innan sträckning fastställs. Detta för att uppnå målen om jämställdhet och lika tillgänglighet för alla. Att ha tillgång till kommunikationer kan komma att bli en viktig demokratisk fråga. Näringslivet kan bli en viktig del i att driva på utvecklingen av spårbil, men staden bör dock ha möjlighet att styra utvecklingen så att allas behov tillgodoses. En diskussion har också förts om hur man kan förhålla sig till detta helt nya element i staden. En avvägning måste göras mellan att anpassa eller att acceptera utvecklingen. Litteratur av arkitekturteoretikerna Robert Venturi et. al och Deyan Sudjic har jämförts för att hitta olika synsätt på saken. De förstnämnda menar att det nya bör anpassas till det gamla genom att använda enkla, raka konstruktioner men med en dekorativ utsmyckning. Sudjic däremot vill poängtera värdet i de nya perifera områdena som är mycket levande och spelar en viktig roll för näringslivet. Näringslivets enorma drivkraft bör inte motarbetas utan istället användas av stadsplaneraren för att få en mångfaldig, levande och hållbar stad där det är möjligt att röra sig till fots, på cykel eller med kollektiva färdmedel. I vissa miljöer, som t.ex. stadskärnan, kan särskild hänsyn vara nödvändig. Då spårbilssystemet kommer att standardiseras är det viktigt att vid standardisering ge möjlighet till en viss variation och platsanpassning. Särskilt känsliga områden behöver pekas ut där utformningen av pelare och stationer anpassas så att intrångseffekterna minimeras.