I vad som beskrivs som en globaliserad värld har konkurrens om resurser förflyttats till en kommunal nivå. Platsmarknadsföring och kultur och kreativitet framhålls ofta som viktiga aspekter för mål om hur den egna kommunen görs attraktiv, något som upplevs ställa krav på en förändring och förnyelse av den byggda miljön. Inte sällan handlar det om ikonbyggnader som arenor och tät hög stadsmässig bebyggelse, något som främst varit förknippat med storstäder där urbana dimensioner ses som naturligt. I denna studie undersöks hur storstilade flaggskeppsbyggnader motiveras och legitimeras i mindre kommuner och vad detta innebär för planeringen och planerarens roll. Denna utveckling diskuteras i huvudsak utifrån hur stadspolitiken kan sägas karaktäriseras av mål och aktörer, samt utifrån hur språket genom diskurser söker definiera ett handlingsutrymme. Detta görs utifrån ett diskursivt fält bestående av forskning, planeringsprofession och en lokal stadspolitisk praktik där Östhammar, Höganäs och Ystad kommun utgör studieobjekt. Analysen belyser den innebörd som flaggskeppsbyggnader ges för ekonomisk utveckling och hur det präglar stadspolitiken, något som inte är oproblematisk bland annat sett till en offentlig-privat samverkan. Resonemang förs också kring den tilltro planeringen tillskrivs som verktyg att forma attraherande fysiska miljöer möjliga att marknadsföra. Likaså kring planerarens roll i en process och stadspolitik med både starka ekonomiska och politiska intressen. Studien visar sammanfattningsvis att storstadens ideal och tankegods tillsynes också anammas av mindre städer och kommuner.