I uppsatsen studeras den kommunikativa planeringsteorin utifrån en utgångspunkt om att den inbegriper en inbyggd konflikt i att å ena sidan syfta till att skapa ett mer rättvist och demokratiskt samhälle, samtidigt som flera problemområden identifierats vilka hindrar deltagandeprocesser att uppnå detta mål. Genom att studera en detaljplaneprocess i Biskopsgården i Göteborg där stadsbyggnadskontoret själva valt att engagera en medborgargrupp, syftar uppsatsen till att skapa en djupare förståelse för hur den kommunala planprocessen kan arbeta med frågor om inkludering, konsensus, lokal demokrati och legitimitet. Den för studien aktuella medborgargruppen har fått ett relativt gott genomslag för sina förslag i planprocessen. Uppsatsen menar dock att detta inte främst beror på den detaljplaneprocess som dialogarbetet genomfördes i, utan snarare för att även andra planeringsnivåer varit förmögna att införliva gruppens förslag i sina respektive processer. Grunden till detta är att vidden av deltagandegruppens perspektiv på stadsdelens utveckling övergår detaljplaneprocessens möjlighet till utvecklingsarbete. Vad gäller undersökningen av uppsatsens värdeladdade begrepp, kan den aktuella medborgardeltagandeprocessen anses ha uppnått en relativt hög grad av inkludering i sina praktiker. Detta genom att beakta aspekter som tid och plats, arvode, kommunikationskanaler, kunskap och information i utformningen av deltagandegruppen. En viss grad av exkludering av svårnåbara grupper kan dock antas föreligga, då specifika insatser för att lokalisera och engagera dessa inte genomfördes. Genom att i gruppens arbete involvera projektledare som aktivt verkade för att alla deltagarna skulle få plats och höras, samt att ledarna enligt Open Space metodiken inte fick påverka deltagarnas förslag, har även en relativt god inkludering i deltagandet uppnåtts. I avseende av konsensusplanering pekar uppsatsens argument på begreppet som en motsats till inkludering och mångfald i planeringen. Konsensusbyggande har heller inte särpräglat arbetet inom gruppen, där deltagarnas ibland delade uppfattningar, fått utrymme i gruppens förslag vilket visar på materialets mångfald. Däremot finns en viss antydan till att SBK och Bo Bra genom sitt informationsunderlag till gruppen, påverkat åsiktsbildningen bland deltagarna till att följa SBK och stadsdelens generella utvecklingslinje. Detta innebär att det lokalt förankrade deltagandet inte i grunden lyckats förändra några beslut som högre politiska- och/eller planeringsnivåer fattat, men detta har inte heller eftersträvats av gruppen som enligt Sjöholm varit nöjda med sitt genomslag i processen. Uppsatsen hävdar vidare att Margareta Sjöholm, processledare för dialogarbetet, varit en viktig aktör i arbetet med medborgargruppen. Hon har arbetat med dialogarbeten i stadsdelen under 20 år och har genom åren varit lojal mot de boende, noga med att lyssna till deras åsikter och i olika forum – även utanför de specifika planeringsprojekt dialogerna förs i – arbeta för att deltagandeprocessernas förslag ska få genomslag. Detta har resulterat i att verksamheten och planeringen fått ökad legitimitet bland de boende och att invånarna undan för undan ökat sin känsla av tillhörighet i det lokala perspektivet.