I Sveriges storstadsregioner har behovet av mer strategiskt utformade planer växt fram under senare år. I korthet beror detta på kommunens begränsande möjligheter att påverka bebyggelseutvecklingen. Samtidigt har kommunerna fortfarande ett ansvar för att bebyggelseutvecklingen leds mot en social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Behovet av att koncentrera de kommunala insatserna har då ökat. Kommunens roll blir att tillhandahålla hållbara rumsliga ramar där förändringar på kvartersnivå sker i privat regi. Syftet med mitt examensarbete har varit att utforma en strukturplan för Högsbo industriområde. Strukturplanen berör övergripande förändringar i infrastrukturen, kommunala markreservat etc. Utgångspunkten för strukturplanen har varit den kommunala målsättningen om en omvandling från industriområde till blandad stadsbebyggelse i Högsbo. Strukturplanen består av tre delar. Den första delen behandlar flödesnätet, en övergripande nätstruktur bestående av ett antal stråk mellan omvandlingsområdet och dess närmaste omgivning. Utifrån de rumsliga förutsättningarna föreslås sedan en domänstruktur. Domänstrukturen ger riktlinjer för markens användning utifrån ansvarsförhållanden och rumslig potential. Domänerna av störst strategisk betydelse för omvandlingsområdet föreslås här vara kommunala. Dessa är gatumark, knutpunkter, park- och naturområden och värdefull kulturmiljö. Resterande mark benämns som blandad stadsbebyggelse och delas upp i fyra kategorier beroende på funktionell potential. Det bör betonas att strukturplanen fokuserar på frågor om ”var” och inte ”när” eller ”hur” som investeringar i den rumsliga strukturen skall göras. Planen blir då oberoende ekonomiska konjukturer och tillräckligt odetaljerad för att fungera under lång tid. Med hjälp av domänstrukturen kan vi också säkerställa att stadsformen på en strukturell nivå understödjer användningen på kvartersnivån.