En fungerande munhälsa är centralt för att människan ska kunna tillgodogöra sig näring och för att känna välbefinnande. Hälso- och sjukvården har gjort stora framsteg som bidragit till att medellivslängden ökat och den äldre populationen blivit större. Tandvården har också gjort stora framsteg vilket bidragit till att den äldre befolkningen behåller sina egna tänder i högre utsträckning. Paradoxalt nog har den förbättrade tandhälsan hos äldre gjort att problemen med tandhälsan ökat på grund av att tandhälsan har blivit eftersatt. Det har visat sig att äldre personer med kognitiv svikt som bor kvar i det egna hemmet har stora munhälsoproblem. Den här gruppen är svag eftersom deras nedsatta autonomi, leder till att de inte har förmåga att uttrycka behov och hävda sin rätt till vård som de är berättigade till. Tandvårdsstödsintyget som utfärdas av biståndshandläggare är ett stöd som till personer med omfattande omsorgsbehov och utan förmåga att sköta sin munhygien. Syftet med studien var att undersöka biståndshandläggares erfarenheter hade vid bedömning av munhälsobehov hos äldre personer med demenssjukdom som fortfarande bor i ordinärt boende. Studien genomfördes med kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer med biståndshandläggare vid olika kommuner i Stockholms län. En manifest innehållsanalys genomfördes av det insamlade datamaterialet. Resultatet visar att biståndshandläggares kännedom om den orala hälsan hos äldre personer med demenssjukdom behöver öka. Detta kan uppnås genom kunskapshöjning hos biståndshandläggare och att samverkan etableras mellan tandvården, socialtjänsten och hälso - och sjukvården i omsorgen för äldre som bor i ordinärt boende.