Sveriges kommuner omfattas till stora delar av äldre planer som har blivit inaktuella på grund av ändrad lagstiftning och förändrade planeringsförutsättningar. Upprättade planer gäller tills det att de ändras eller upphävs vilket gör att dessa äldre planer idag gäller som detaljplaner. Dessa inaktuella detaljplaner kan vålla problem för kommunen, bl.a. vid beslut om bygglov. Syftet med arbetet är att utreda detta problem och försöka undersöka vilka lösningar som finns och hur problemet kan förebyggas. För att kunna få svar på dessa frågor genomfördes tre olika forskningsmetoder; enkätunder-sökning, intervju samt fältobservation av detaljplaner inom Västerviks tätort. Till detta har litteraturstudier genomförts för att undersöka hur planeringen i Sverige har utvecklats de senaste 150 åren för att skapa en förståelse för de äldre planer som fortfarande kan gälla. Den teoretiska delen undersöker främst detaljplaneringen, dvs. vad en detaljplan är, hur processen går till och vilka möjligheter som finns att ändra, upphäva och göra avsteg från en detaljplan. Teorin tar även kort upp vilka planeringsteorier som kan påverka samt vad plan- och bygglagen och Boverket säger om problemet. Resultatet från enkätundersökningen visade tydligt att inaktuella detaljplaner var ett mycket vanligt problem bland Sveriges kommuner. Den bestämmelse som oftast orsakade problem var prickmark och problemen uppkom främst vid bygglovsansökningar och de löses i de flesta fall med hjälp av liten avvikelse från detaljplan. I fältobservationen upptäcktes bl.a. planer där byggnader låg på prickmark, användningen inte stämde, fel antal våningar och fullt utnyttjad byggrätt där inget mer fick byggas. Utifrån resultatet från undersökningen samt de teoretiska delarna gjordes sedan en analys som knöt ihop dessa delar. I analysen framkom det att en inaktuell detaljplan kan definieras såsom att det är en plan som inte fungerar eller som inte stämmer överens med de behov som finns för den mark som planen omfattar. Den rationella planeringsteorin som dominerade i Sverige mellan 1960-1980-talet kan kopplas till problemet eftersom planerna då var väldigt styrda vilket kan skapa problem vid behov av förändring av bebyggelsen idag. När 1987 års plan- och bygglag infördes fick demokratin och medborgardeltagandet en större roll i den svenska planeringen vilket gjorde att vi gick mer mot den kommunikativa planeringsteorin, vilken kan anses bidra till mindre styrda planer vilka i sin tur kan minska risken för problem. Prickmarken var enligt enkätundersökningen den vanligaste bestämmelsen som orsakade problem, men det som kan orsaka de mest allvarliga problemen är om planen får en annan användning eller om en åtgärd strider mot planens syfte, då måste planens ändras eller ersättas med en ny. Det finns olika lösningar på problemet och vilken som används beror helt på omständigheterna och vilken typ av problem det handlar om. De bästa lösningarna på problemet är att tillräckliga resurser ges för att aktualisera planerna, att tillräckligt med information sprids till berörda, att det sker ett gott samarbete och en dialog mellan tjänstemännen samt att detaljplanerna blir mer flexibla.