Bakgrund: Alzheimers sjukdom ses idag som den vanligaste demensformen då den drabbar cirka 50-70% av alla personer med en demenssjukdom. Det är vanligt att anhöriga som lever med sin make/maka som har Alzheimers sjukdom i hemmet övergår från att vara en livskamrat till att bli vårdare då anhöriga ser det som deras plikt. Alzheimers sjukdom förändrar likväl vardagen hos personen som får diagnosen som för personens anhöriga. I takt med att sjukdomen eskalerar kan de anhöriga uppleva både en psykisk och fysisk påfrestning då det kan ses som ett 24 timmars jobb att leva med sin make/maka i hemmet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anhörigas upplevelser av att leva med sin make/maka med Alzheimers sjukdom i hemmet. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats baserad på patografier. Innehållsanalysen av patografierna utfördes genom Graneheim och Lundmans beskrivning av innehållsanalys. Resultat: Anhöriga upplevde en sorg när sjukdomen tog över deras liv och med tiden förlorades deras make/maka. De anhöriga upplevde sig som en vårdare istället för en livskamrat. De roller som tidigare föll sig naturligt under deras liv tillsammans upphörde sakta i takt med att sjukdomen bröt ut. Upplevelsen av att vara otillräcklig sågs som ett misslyckande då varken tålamod eller ork räckte till. De anhöriga kände sig otillräckliga när de var tvungna att överlåta ansvaret av deras make/maka till någon annan. Anhöriga förnekade inför sig själva vad som hände och vägrade inse sin makes/makas sjukdom. Slutsats: Slutsatsen av resultatet är att anhöriga som vårdar sin make/maka med Alzheimers sjukdom i hemmet upplever deras livssituation som krävande och främmande då de upplevde en påtaglig förändring av deras livskamrat. Trots att stöd fanns att tillgå för de anhöriga visade det sig att stödet för de anhöriga inte räckte till, vilket bidrog till en psykisk ohälsa hos de anhöriga.