Det råder idag en stor efterfrågan på strandnära lägen då drömmen att bo vid vattnet lever hos många personer i Sverige. Efterfrågan på strandtomter är stor samtidigt som tillgången är begränsad vilket märks inte minst på huspriserna. Den första juli 2009 trädde den först delen av en ny strandskyddslag i kraft i Sverige. Undersökningar hade visat att det fanns brister i den gamla lagstiftningen vilket medförde att den bebyggelse som kom till i strandnära lägen allt som oftast gjorde så planlöst och ofta i strid med gällande regler. Den nya strandskyddslagen innebär att kommunerna kan planera och styra boendet utmed vattnet i större utsträckning. Syftet med den nya lagen är att göra strandskyddet mer ändamålsenligt och anpassat till behovet av utveckling, både lokalt och regionalt. Den nya strandskyddslagen innebär bland annat att kommunerna i sin översiktsplan kan peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära områden (LIS-områden). Inom dessa kan dispens från strandskyddet ges om verksamheten eller bebyggelsen bidrar till landsbygdsutveckling genom att skapa befolknings- eller serviceunderlag. Den första strandskyddslagen kom till på 1950-talet för att förhindra en överexploatering av framförallt fritidsbebyggelse samt för att skydda allmänhetens tillgång till natur och friluftsliv. År 1974 blev strandskyddet generellt vilket innebar att alla stränder vid hav, sjöar och vattendrag fick ett skyddsavstånd om 100 meter. År 1994 kom strandskyddets syfte att utvidgas till att även innefatta skydd för växt- och djurliv. Detta innebär att stränderna varit fredade områden för exploatering under en längre tid. Nu när en ny strandskyddslag trätt i kraft har nya möjligheter öppnat sig för utveckling av våra strandområden men på kommunerna har man inte arbetat med denna typ av planering på länge och det finns lite kunskap om hur man ska gå tillväga. Den nya strandskyddslagen innefattar både exploateringsintressen (LIS) samt bevarandeintressen (biologisk mångfald). Syftet med examensarbetet är att undersöka strandskyddslagens tillämpbarhet med fokus på områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen ur ett kommunalt planeringsperspektiv. Vid Smålands östkust ligger Mönsterås kommun och där har befolkningsutvecklingen stått stilla de senaste åren. Det är en relativt glesbefolkad kommun och det finns en del mindre byar där närservicen riskerar att minska eller till och med försvinna p.g.a. negativ befolkningsutveckling. För att studera strandskyddslagens tillämpbarhet ur ett kommunalt perspektiv tas en metodik fram för att hitta LIS- områden i Mönsterås kommun. Utgångspunkten för att hitta dessa områden i strandnära lägen som är lämpliga för LIS bygger på: efterfrågan, kommunala medel och vad naturen klarar av. Denna bygger på en GIS-analys utifrån befintliga planer, befintlig bebyggelse och service samt tillgången till kommunikationer och infrastruktur och intervjuer med tjänstemän och politiker. Av analysen framgår nio områden som är lämpliga för landsbygdsutveckling i strandnära områden. Dessa delas upp i tätortsnära och externa lägen där de externa lokaliseringarna lämpar sig mer för satsningar på turism och alternativt boende och de tätortsnära lämpar sig för förtätning av bebyggelse. Att kunna erbjuda tomter i strandnära lägen skulle absolut kunna bidra till en levande landsbygd, men man borde också se till var efterfrågan finns. Nya LIS-områden kommer med största sannolikhet inte bidra till några folkströmningar till landsbygden men i en kommun med negativ befolkningsutveckling räknas ”alla bäckar små”. Den nya strandskyddslagen innebär ett nytt moment i dagordningen hos den kommunala planeraren som ska ha hand om dispensgivningen som blivit kommunalt ansvar. Politiker vill se en blomstrande befolkningsutveckling och det är just politikerna som är planerarnas arbetsgivare. Man har tidigare funnit att en stor del av dispensbesluten inte varit korrekta och att det sker affärer under bordet har slagits upp inte minst i media. Planeraren är den professionella och ska göra sin avvägning men finns det en risk med att hela dispensgivningen hamnar på kommunalt bord? Att väga mellan allmänna och enskilda intressen är ytterst sällan svart på vitt. Kommer allemansrätten och naturvårdsintresset få ta stryk av intresset för privatisering av landsbygdsområden i strandnära lägen? Det ökar tillgängligheten och turismen men kan det medföra att områden blir ointressanta, då deras dragningskraft varit just att de är orörda områden? Det är lättare att se konsekvenserna för allemansrätten på kort sikt jämfört med påverkan av naturvårdsintresset som sker på lång sikt. Vid planering av LIS-områden är det viktigt att väga dessa aspekter mot varandra för att uppnå en god och hållbar planering.