Bakgrund: Människor som söker skydd i Sverige har ofta en livssituation som kan skapa ett ökat vårdbehov. Inom primärvården möter sjuksköterskan vuxna asylsökande och papperslösa personer och ska då bedöma vårdbehovet utifrån deras rätt till vård utifrån vård som inte kan anstå. Det har kritiserats för att gå emot sjuksköterskans etiska kod och anses även kunna leda till diskriminering av vuxna asylsökande- och papperslösa personer. Syfte: Belysa sjuksköterskans upplevelse av att inom primärvården bedöma vårdbehovet hos vuxna asylsökande och papperslösa personer utifrån vård som inte kan anstå. Metod: Kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor inom primärvården. Intervjuerna analyserades med inspiration av Graneheim och Lundmans beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre huvudkategorier med fem underkategorier beskriver tillsammans sjuksköterskornas upplevelser av att inom primärvården bedöma vårdbehov utifrån vård som inte kan anstå. Känslan av att vara i ett gränsland beskriver upplevelser av vilken vård som kan och inte kan anstå och svårigheter som kan uppstå i bedömningen samt viljan att bedöma rätt. Att vilja göra mer än man får beskriver viljan att hjälpa patienterna men även en känsla av begränsning i möjligheten att erbjuda vård. Önskan om att få behandla alla patienter lika beskriver upplevelser av att behöva särbehandla människor och en vilja att behandla alla människor lika. Slutsats: Studien ger ny kunskap om hur sjuksköterskor i primärvården upplever att det kan vara svårt att dra gränsen för vilken vård som inte kan anstå och att det inte känns bra att ibland behöva neka patienter vård. Resultatet i denna studie kan bidra till en ökad förståelse för de moraliska dilemman som kan uppstå vid tillämpningen vård som inte kan anstå inom primärvården och att vuxna asylsökande och papperslösa personers patientsäkerhet tas i beaktan.