Denna uppsats har fokus på platser som är möjliga att tala om som mellanrum. Till skillnad från planerade och kontrollerade platser i staden, talas det ofta om mellanrum som oplanerade, okontrollerade och övergivna platser. Enligt forskning av mellanrum, präglas dessa platser av en rad olika motsättningar. Arkitekter och planerare har en tendens att se på mellanrum som överblivna platser utan värde och som en markreserv i väntan på en framtida stadsutveckling. Trots detta används dessa platser av människor, som snarare ser på mellanrum som värdefulla platser och som en slags frizon för människor och aktiviteter som inte ges något utrymme på planerade och kontrollerade platser i staden. För att få förståelse för dessa platsers komplexa och motsägelsefulla karaktär, har diskursanalys tillämpats som metod. Arbetets empiriska del har fokus på en plats i Malmö, vid namn "Stäppen", som i enlighet med tidigare forskning har varit möjlig att beteckna som mellanrum. Med diskursanalysen har det varit möjligt att urskilja tre olika diskurser - som representeras av olika aktörer eller människor - som på olika sätt beskriver Stäppen som plats. I analysen har det varit möjligt att identifiera kommunen och planerarnas diskurs som den dominerande diskursen, vilken har störst möjlighet till att framföra sin bild av platsen. De två övriga diskurserna - som båda representeras av människor som på olika sätt använder platsen, är underrepresenterade i förhållande till kommunen och planerarna. För att mellanrummens värden inte ska gå förlorade, är det därmed möjligt att diskutera och möjligtvis också ifrågasätta den fysiska planeringens behov av ett annorlunda sätt att se på platser som är möjliga att tala om som mellanrum.